Fantasimatematik a la Ifpi

Skivbolagens samarbetsorganisation Ifpi har nu kommit med sitt skadeståndskrav i samband med rättegången mot The Pirate Bay. Det är på 15 miljoner kronor.

Då ska man veta att det skadeståndet bara handlar om de 24 stycken musikalbum som ingår i åtalet, som Ifpi noga påpekar i sitt pressmeddelande. Det blir 625.000 kronor per album. För att ha länkat till dem utan att tillhandahålla något upphovsrättsskyddat material själv.

Men det här kommer knappast som någon överraskning. När skivbolagen själva får bestämma beloppen, som de får när de lämnar in skadeståndsanspråk, då handlar det alltid om vansinnesbelopp. Nyligen dömdes den ensamstående mamman Jammie Thomas till att betala 1,4 miljoner kronor för att ha delat ut 25 låtar på Kazaa i en rättegång i USA. Men då kom hon ändå lindrigt undan, för skivbolaget Sony BMG hade begärt 24 miljoner kronor i skadestånd.

Det här är helt i linje med skivbolagens tidigare härjningar. Det är alltid fantasibelopp, och syftet är alltid att hota med att ruinera motparten för resten av hans liv. Det är det här som är verkligheten när man pratar om “civilrättsliga stämningar” i fildelningssammanhang.

I en artikel i Svenska Dagbladet för ett par veckor sedan gick Beatrice Ask och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ut med att regeringen tänker ändra lagen så att skivbolagen får ut namn på misstänkta fildelare och kan stämma dem civilrättsligt.

- Det handlar inte om att rättighetshavarna ska agera poliser. Det handlar istället om att de ska kunna använda de civilrättsliga åtgärder som redan finns, tex rätten att kräva att ett intrång upphör och att kräva ersättning för det, skrev ministrarna i artikeln.

Just det. Det handlar inte om någon polisverksamhet, för när saker hanteras av polis och åklagare brukar det ändå finnas ett visst mått av rim och reson i det hela. När skivbolagen får bestämma själva släpper kontakten med verkligheten helt.

De (ytterst få) fildelare som har dömts i Sverige har alla fått 80 dagsböter, vilket har blivit 30-40.000 kronor för människor med normala inkomster. Straffet har varit exakt detsamma oberoende av hur få eller hur många låtar och filmer som de har delat ut. 30-40.000 är visserligen mycket pengar för att man gjort en god gärning, och det känns säkert surt för dem som drabbats, men det är ändå någonting som man betala och gå vidare i livet.

Så är det som sagt inte när skivbolagen själva får stämma fildelare. Kunde de få 1,4 miljoner av Jammie Thomas för 25 låtar på Kazaa, så varför skulle de inte försöka få 15 miljoner av The Pirate Bay för 24 stycken länkar till album som deras användare lagt upp. Det handlar ju om att statuera exempel. 625.000 per länk är väl en siffra lika god som någon annan.

Om regeringen gör som den har aviserat kommer skivbolagen kunna stämma svenska fildelare på löpande band. Känns beloppen höga är det lika bra att vi försöker vänja oss. Erfarenheterna från USA visar vägen. Det här är en försmak på regeringens visioner i fildelningsfrågan.

- Vi kan inte jaga en hel ungdomsgeneration, sa Fredrik Reinfeldt i valrörelsen.

- Vi låter storföretagen sköta jakten själva istället, hade Beatrice Ask kunna tillägga.

Idag har Ifpi påmint oss om hur det kommer att bli.

…………

Läs mer hos Piratpartiet, Aftonbladet, SvD, Sydsvenskan, IDG, SweClockers, Brokep, Rosetta Sten, MinaModerataKarameller, BountyLady, Insane Clown, Kulturbloggen, Opassande.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, pirate bay, the pirate bay, ifpi, beatrice ask

Hur får vi er Lidingöslynglar att engagera er?

Som omväxling tänkte jag lämna ordet till en gästbloggare, nämligen ingen mindre än min fru. Karin är 43 år, småföretagare och bor i Nacka tillsammans med mig och vår son. Hon skriver:

Visst finns det ungdomar på Lidingö som undrar vart Sverige och Europa är på väg. Ett exempel på det är Fredrik Cavalli-Björkman som är ungkrönikör på Lidingö Tidning. I en artikel publicerad den 28 mars skriver han att han tycker att “Det börjar likna 1984“.

Vad gör då alla ungdomar på Lidingö som tycker att de gamla partierna oavsett färg bygger ett samhälle som de inte vill ha? Jo, de röstar som deras föräldrar alltid har gjort. Det förändrar ingenting. Men det finns faktiskt ett alternativ.

Bli pirat och ni har det perfekta läget att göra revolt mot er uppväxt och era föräldrar. Och ändå behålla de ideal som ni fått via modersmjölken. Låt marknadskrafterna styra. Reformera upphovsrätten och släpp kunskapen fri.

Ungdomar i politiskt intresserade hem och samhällen har i alla tider haft ett behov att hitta sin egen nisch i politiken. Hittills har det varit i någon av ändarna av normalfördelningskurvans vänster-höger-skala. Det känns inte speciellt nytt och fräscht. Där kan den äldre generationen alla argument bättre än er och har hört dem förut.

Att bli pirat eller engagera sig i piratfrågor skulle reta gallfeber på era föräldrar. Om ni sätter er in i frågorna, läser allt ni kan och diskuterar med alla ni kommer åt - kommer ni att knipa poäng efter poäng på söndagmiddag efter söndagmiddag. Eller åtminstone göra pappa högröd i ansiktet (ungefär som Karl-Bertil Jonssons pappa på julafton).

Pappa kommer förmodligen att tro att du blivit kommunist. Visst kittlar det lite? Det tror alla som är på höger sida av mittstrecket. Vice versa med föräldrar som kommer från vänstersidan. Det är svårt att förstå att piratpolitik inte handlar om höger - vänster. Här gäller det att förklara den tekniska utvecklingen och hur marknaden förändras genom den.

Piratfrågorna är alldeles nya. Ett nytt sätt att se på världen. Det är svårt för de äldre. Där kan ni briljera. Dessutom har ni fler professorer och nobelpristagare att referera till än era föräldrar kan namnet på. Världen är inne i en strukturomvandling vare sig era föräldrar vill det eller ej. Är man privilegierad i en struktur vill man såklart behålla den, även om den inte är hållbar i längden.

Att vara pirat är att se in i framtiden och hur ekonomin kommer att fungera där. Inte att bevara gamla strukturer. Att försvara upphovsrätten i dess nuvarande form är lika dött som att försvara
adelssamhället. Adeln finns i viss mån kvar men där finns inte de stora pengarna. Att vara pirat är att låta marknadskrafterna styra.

Många på Lidingö tror att upphovsrätt är det samma som äganderätt. Det är fel. Äganderätt kan man prata om när resurserna är ändliga. I datorn är antalet ettor och nollor oändligt, så därför är det fel att försvara äganderätten i en upphovsrättsdiskussion.

Nog för nu. Upp till kamp alla Lidingöungdomar!

Karin Engström, piratpartist

…………

Pingat på Intressant.

Andra bloggar om: piratpartiet, politik, aktivism, fildelning, upphovsrätt, övervakning, privatliv, censur, yttrandefrihet, lidingö

Piratdebatt med Björn Ulvaeus

Förra veckan skrev Björn Ulvaeus en debattartikel med titeln Pirater stjäl från fattiga låtskrivare, och Aftonbladet tog in svar från mig bland annat. Det centrala stycket i mitt svar var det här:

Så länge människor kan skicka vilken information de vill till varandra utan att bli övervakade, kommer den möjligheten användas till att skicka även upphovsrättsskyddat material. Vill man ta bort möjligheten att skicka upphovsrättsskyddat material, måste man ta bort möjligheten att skicka information utan att bli övervakad. Svårare än så är det inte. Något sätt att både äta kakan och ha den kvar finns inte. Valet är vårt.

Det här kan inte upprepas nog många gånger. Vill man försöka stoppa eller minska fildelningen är massövervakning av all elektronisk kommunikation mellan människor det enda sättet. Det är fortfarande fildelningsfrågans bottom line.

Men Rosetta Sten får mig att inse att jag möjligen har missförstått vad Björn Ulvaeus säger (med benäget bistånd av rubriksättaren i så fall). Rosetta skriver:

Glädjande nog ser jag att Björn trots allt kommer fram till en slutsats som inte är helt olik min och som inte har något med Aftonbladets krigsrubrik att göra:

Det går att skapa förståelse och det måste gå att hitta lösningar för en modern upphovsrätt som fungerar på internet utan att ta till integritetskränkande övervakning.

Precis. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Någonstans känns det som om jag så småningom kommer att få gott sällskap av Björn i livbåten, medan Jan och Liza fortsätter spela shuffleboard och älta om att det är fel att båten sjunker. Jag tror att Björn på ett plan redan har tagit ett kliv in i den nya tiden även om han inte insett det än.

Om Björn Ulvaeus menar att det går att skapa en modern upphovsrätt som gör att vi slipper ta till integritetskränkande övervakning, då håller Piratpartiet med till hundra procent. Det är precis det vi säger. Här är vårt förslag till en sådan upphovsrätt. Bevarad ideell rätt, fri icke-kommersiell spridning, och bevarad men kortad kommersiell ensamrätt. Det är huvudpunkterna.

Om vi reformerar upphovsrätten på det sättet försvinner behovet av övervakning av vanliga människor. Att dela med sig av kultur så som fildelarna redan gör blir lagligt, och jakten på en hel ungdomsgeneration upphör. Däremot kommer artister som använder ny musik kommersiellt fortsätta få betala för den, så det är bara en fråga för branschen att utforma kontrakt som är anpassade till den nya verkligheten, som riksdagsmannen Karl Sigfrid (m) påpekar i sitt svar till Ulvaeus.

Det finns ingen anledning att tro att kreatörerna eller artisterna förlorar på en verklighetsanpassad lagstiftning. Hushållen spenderar mer och mer på kultur varje år, helt enkelt för att de vill göra det. Det gör att fler kommer kunna försörja sig på att på ett eller annat sätt skapa och tillhandahålla kultur. Det kommer aldrig bli lätt, för det har det aldrig varit att slå sig fram inom de branscherna, men så länge kakan växer kommer det i alla fall inte bli svårare än idag.

Den tekniska utvecklingen har gjort att förutsättningarna för vissa affärsmodeller kanske har förändrats, men så är det alltid i alla branscher, och det är upp till företagen och företagarna själva att anpassa sig eller lägga ner. Om guldåldern för förinspelad musik som intäktskälla är över, kommer fansen vilja betala för andra saker och på andra sätt. Vad det blir får vi se med tiden.

Med en reformerad upphovsrätt kan vi se fram emot ett ännu mer vitalt och spännande kulturliv än idag, med minst lika stor möjlighet för kreatörer att försörja sig som tidigare.

…………

Andra inlägg i debatten hos Aftonbladet:
Pirater stjäl från fattiga låtskrivare Björn Ulvaeus: Fildelningen är ett hot mot det svenska musikundret.

Hur ska fildelningen stoppas, Björn Ulvaeus?Christian Engström, vice ordförande Piratpartiet: Skydd av dagens upphovsrätt kräver i så fall övervakning av allt skickat material.

Folk laddar ner sin musik för att de kan Det är elektronikindustrin som har försett alla med den möjligheten

Nu får konsumenten äntligen styra Tekniken finns och musikindustrin måste hänga med

Debatten har varit vinklad och ensidig Pelle Lidell, musikförläggare: I sann populistisk anda har låtskrivaren totalt glömts bort

Fler läsarkommentarer: Anpassa priserna …

Marknaden kan anpassa sig - processen pågår redan Karl Sigfrid, riksdagsledamot (m): Ska vi övervaka människors internetkommunikation eller ska vi begränsa upphovsrättens omfattning? Jag väljer det senare…

Och på andra ställen:
Abbafan+Pirat=Discopirat eller Internet är dagens folkpark
Rosetta Sten: Björn Ulvaeus är på väg åt rätt håll

Jag ber er, sälj inte ut vårt privatliv
Opassande: Låt inte kontrollsamhället svälja oss hela i upphovsrättens namn

Björn Ulvaeus missar poängen Jonas Ronström: Upphovsrätten handlar om kontroll

Björn Ulvaeus artikel om fildelningen och fattiga låtskrivare Pirate24.se: Fildelningen hjälper nya artister

En förvirrad Björn Ulvaeus Projo: Det behövs inga skivbolag som väljer vad vi ska lyssna på

När argumenten tryter Pär Rittsel: Musiktjuvarna börjar visst bli nervösa.

Rosetta hjälper seniorreporter över gatan Rosetta Sten: Pär Rittsel visar upp en okunnighet som kan tävla med de värsta

Då radion var det stora hotet Bengt Enqvist: När radion kom befarade många att det innebar slutet för levande musik och för försäljning av noter. Vi har hört argumenten förut.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, björn ulvaeus

Ifpi på integritetskränkarstråt

I ett radioinslag hos SR idag meddelar skivbolagens lobbyorganisation Ifpi att de tänker börja stämma internetoperatörer för att tvinga dem att övervaka sina kunder. Skivbolagen vill installera filter som de själva kontrollerar hos internetoperatörerna. Radioreportern summerar:

Filtren ger därmed skivindustrin möjlighet att i praktiken både avlyssna vad medborgarna gör via sina datorer, och dessutom fritt censurera trafiken. Bakom systemet står de fyra skivjättarna EMI, Sony, Universal och Warner.

Skivbolagen vill också ha tillgång till personuppgifterna om vilka abonnenter som vid olika tidpunkter använt olika ip-nummer. Syftet är att de ska kunna ge sig på vanliga internetanvändare och med hot om vansinnesskadestånd tvinga dem att gå med på “frivilliga” förlikningar. För att kunna veta vem de ska hota kräver de att internetoperatörerna ska överlämna sina kunders konfidentiella trafikuppgifter direkt till de stora skivbolagen.

Beatrice Ask och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth planerar att tvinga internetoperatörerna att att göra som skivbolagens lobbyister har bett dem. Men skivbolagen vill alltså inte vänta på att det ska bli lagligt för internetoperatörerna att ge upp sin roll som neutrala förmedlare, och börja granska alla sina kunders trafik. Trots att lagen om elektronisk kommunikation uttryckligen förbjuder internetoperatörerna att lämna ut de här uppgifterna till tredje man, tycker skivbolagen att de ska göra det ändå. Det säger något om deras attityd.

Det här är alltså verklighet redan idag. En del som försvarar dagens upphovsrätt brukar hävda att det bara är skrämselpropaganda att fildelarjakten leder till ett övervakningssamhälle. Verkligheten talar ett annat språk. Det går inte att kombinera dagens upphovsrätt med en bevarad möjlighet till privat kommunikation. Vi måste välja vilken av de två vi som samhälle tycker är viktigast.

Och de som förespråkar en oförändrad upphovsrätt måste börja erkänna vad priset för deras väg är.

…………

Även Sydsvenskan, Opassande och VVV kommenterar. Uppdatering: SR och SvD har uppföljningsartiklar.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, övervakning, ifpi

Felet med EU ur piratperspektiv

Europaparlamentarikern Carl Schlyter (mp) skriver en mycket läsvärd artikel om lobbyisterna i Bryssel hos SvD idag.

I Bryssel finns det 14000 lobbyister som arbetar hela dagarna med att påverka EU-parlamentariker och tjänstemän vid kommissionen. De allra flesta av lobbyisterna är förstås betalda av olika storföretag, inte minst amerikanska.

Carl Schlyter sätter fingret precis på kärnpunkten:

Svenska väljare kan inte utkräva ansvar av EU-kommissionen, franska EU-parlamentariker eller tyska regeringen. Det demokratiska ansvarsutkrävandet försvagas. Det gör att lobbyisterna får än mer makt, och vi kan inte avsätta politiker som lyssnar mer på lobbyister än på folket.

Det är precis det här som är det demokratiska underskottet i EU. Det är kommissionen som sitter på det mesta av makten nere i Bryssel, men kommissionärerna har inget mandat från väljarna. De enskilda medlemsländerna är demokratier, men EU självt är det inte. När Europas president ska utses sker det inte i några allmänna val, utan som en följd av diskussioner i korridorer och bakom stängda dörrar.

Den nya Lissabonfördraget som inte får kallas för konstitution gör ingenting för att avhjälpa det här problemet, trots att makteliten påstår det. Lissabonfördraget innebär ingen demokratisering av EU. Det bara förvärrar och permanentar situationen med en makthungrig kommission som inte behöver bry sig om vad väljarna tycker. Kommissionärerna kan bjuda in till samråd för att låtsas vara gulliga, men eftersom de inte är beroende av väljarnas gunst för att behålla sina jobb, blir det i slutändan att de lyssnar mer på lobbyisterna.

De allra flesta frågor som Piratpartiet är engagerade i har sitt ursprung hos lobbyisterna nere i Bryssel. Copyrightdirektivet, datalagringsdirektivet, sanktionsdirektivet IPRED1, kriminaliseringsdirektivet IPRED2, etc, etc. Nästan utan undantag passar alla frågorna in i samma mönster: lagförslagen utarbetas i samarbete mellan tjänstemännen på kommissionen och storföretagens lobbyister, för att flera år senare hamna på den svenska riksdagens bord i form av ett tvingande direktiv som det vid det laget är alldeles för sent att göra någonting åt.

Det finns en hel del som Sverige kan göra på egen hand för att avbryta kriget mot framtiden och kriget mot den personliga integriteten. Det ska vi göra. Men mycket av det som är fel är fel nere i Bryssel, och kan bara rättas till där.

Ett första steg är att säga nej till Lissabonfördraget. Det tjänar både demokratin och Europas medborgare på.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, eu-fördraget, eu-konstitutionen, demokrati

Demokrati och glasskiosker på stranden

Antag att man har en 100 meter lång sandstrand med två glasskiosker på. Hur är det bäst att de är placerade?

För kunderna som ligger och solar och vill köpa glass är det bäst om de två glasskioskerna är placerade 25 och 75 meter från början av stranden, alltså mitt på varsin halva. Så här:

———————— V ———————— ———————— H ————————

I detta spännande ascii-konstverk betyder alltså V vänster glasskiosk, och H höger glasskiosk. Vänster glasskiosk servar den vänstra delen av stranden, och höger den högra. Med den här placeringen har alla kunder så nära som möjligt till glassen, och ingen har längre än 25 meter.

Men sett ur de två konkurrerande kioskägarnas synvinkel tjänar var och en av dem på att lägga sig så nära mitten av stranden som möjligt:

Kunderna på hela den högra halvan av stranden har ju fortfarande närmast till kiosk H, även om den ligger precis i mitten. Om H flyttar sig dit medan V ligger kvar på sin ursprungliga plats, kommer H behålla alla sina tidigare kunder från “sin” sida av stranden, men dessutom bli närmaste glasskiosk för ett antal av vänsterkunderna nära mitten. Det enda sättet för V att få tillbaka “sina” kunder blir att flytta till mitten han också. Det blir alltså så här:

———————————————— V - H ————————————————

För bägge kioskerna är den bästa strategin att lägga sig så nära den andra som anständigheten tillåter.

När det gäller glasskiosker på stranden är ju det här en negativ effekt. I genomsnitt har kunderna fått dubbelt så långt att gå till kiosken, och den maximala sträckan har ökat från 25 till 50 meter. Tråkigt för kunderna, men det blir resultatet av att både V och H vill locka så många som möjligt till den egna kiosken.

Som alla redan har förstått är det här en analogi där de två glasskioskerna representerar de bägge blockens position på höger-vänster-skalan. Precis samma effekt dyker upp när blocken ska positionera sig politiskt. Den som lyckas lägga sig närmast mitten vinner, så de båda blocken kommer oundvikligt att närma sig varandra och till slut hamna ganska nära mittpunkten båda två.

När det gäller politik kan man diskutera om det här är bra eller dåligt. Man brukar ibland kritisera de etablerade partierna för att de är för lika varandra, och att väljarna inte har några riktiga alternativ att välja mellan. Det är förvisso sant så långt, och kan i värsta fall göra att många tycker det känns ointressant att gå och rösta.

Men sett ur landets synvinkel är det nog ändå ganska bra att det inte blir alltför tvära kast när makten går över från det ena blocket till det andra. Om bägge blocken egentligen ligger ganska nära varandra i verkligheten (vad de än låtsas i retoriken), då ökar chansen att det trots allt blir en politik som de flesta kan leva med, även de som tycker att “fel lag vann”. Och hur som helst, vare sig man tycker det är positivt eller inte att de bägge blocken i praktiken hamnar mycket nära varandra, så gör de det i alla fall.

Just i dagsläget tycks alliansregeringen ha placerat sin glasskiosk lite längre till höger än vad många kanske hade trott, så vänsterblocket har ett stadigt övertag i opinionsundersökningarna. Men det kommer ändra sig under mandatperioden. Regeringen kommer försiktigt och gradvis börja röra sig mot mitten för att ha en chans att sitta kvar även nästa period. När riksdagsvalet väl står för dörren kommer gapet mellan blocken vara mycket mindre igen. Så är det varje gång.

Om man vill hårdra det kan man säga att själva valen inte spelar någon särskild roll, utan att det är hotet om nästa val som är kärnan i demokratin. Eftersom politikerna vet att de måste vara det block som ligger närmast mitten om de vill få den åtråvärda regeringsmakten, har de hela tiden ett incitament att försöka manövrera sig så nära den politiska mittpunkten de kan. När valdagen väl kommer är det bara nyansskillnader kvar för oss väljare att ta ställning till.

Det blir ungefär den politiska riktning som vinden i samhället blåser, och den politiker som har ställt in kappan bäst får jobbet att administrera det hela.

Därför kan man som väljare överväga att använda sin röst till något annat än att avgöra den sista decimalen i fördelningspolitiken. Det öppnar möjligheten att föra in en ny dimension i politiken. Och den möjligheten behövs.

För problemet är att även om det här systemet fungerar ganska bra för frågorna på höger-vänster-skalan, så ger det väljarna väldigt lite inflytande över andra frågor. Det har de center-väljare fått erfara som la sin röst på ett parti som de trodde var mot skapandet av ett övervakningssamhälle. Deras röster används nu till att genomföra FRA-förslaget och tvinga internetleverantörerna att agera angivare mot sina kunder. Förra mandatperioden fick de som röstade på miljöpartiet uppleva precis samma sak, när deras röster användes till att hålla Bodström vid makten så att han kunde lägga fler förslag om utökad övervakning än någon tidigare justitieminister.

Bryr man sig om att stoppa det framväxande övervakningssamhället så spelar det i praktiken ingen roll vilket av de nuvarande riksdagspartierna man röstar på. Man blir blåst i alla fall. Det enda val man har är om man vill höra Fredrik Federley och Annie Johansson gråta ut i media över att de tyvärr måste införa 1984-samhället trots att de egentligen inte vill, eller om man vill höra två språkrör från miljöpartiet säga samma sak. Lagstiftningen blir densamma under alla omständigheter.

Det är här ett sakfrågeparti som Piratpartiet kommer in. Felet med exempelvis miljöpartiet och centern är att när det kommer till kritan är de mer intresserade av vilket block som får makten än av någon enskild sakfråga. Och eftersom övervakningssamhällets införande är en enskild sakfråga, kommer varken mp eller c att stå upp för den frågan i slutändan. Därför spelar det inte någon roll hur vackra ord de säger innan valet.

Piratpartiet bryr sig däremot inte om huruvida statschefen regeringschefen heter Mona eller Fredrik. Vi kan leva med endera, men bara på villkor att hon eller han låter bli att införa ett övervakningssamhälle modell 1984, och låter bli att skicka polisen på en hel ungdomsgeneration som har förstått att ta till sig den nya teknikens möjligheter. Annars går vi pirater till den andra glasskiosken. Den ligger ju trots allt alldeles bredvid. Det har de demokratiska mekanismerna sett till.

Det här är grunden för Piratpartiets vågmästarstrategi. Genom att vara beredda att stödja endera blocket kan vi verkligen lova att det blir verkstad och inte bara prat om vi kommer in i riksdagen i den positionen. Det är det första.

Men det andra är att även om vi inte kommer in i riksdagen, gör blotta det faktum att vi finns och kommer att ställa upp i nästa val att de etablerade politikerna får upp ögonen för frågorna. I valet 2006 var det 35.000 människor som röstade på Piratpartiet. De väljarna blev visserligen inte representerade i riksdagen den här gången, men de lyckades sända en mycket tydlig signal till makthavarna. Det kan man aldrig kalla bortkastat.

Miljöpartiet gjorde otroligt mycket för att få upp miljöfrågorna på den politiska agendan under de åtta år som gick innan de lyckades ta sina första riksdagsplatser på åttiotalet. När miljöpartiet började var egentligen inget av de dåvarande riksdagspartierna särskilt intresserat av miljöfrågor, men ett decennium senare var det en obligatorisk stor fråga på alla partiers agendor.

Politik handlar ju i grunden om att sprida idéer, och i det långa loppet kan man argumentera för att det är viktigare än jakten på mandat. Men vill man sprida idéer till politiker, då måste man först få dem att lyssna. Men aktivism räcker inte. Vill man få dem att lyssna ordentligt, då finns det bara ett sätt att uppnå det. Då ska man hota att ta deras mandat ifrån dem. Och visa att man menar allvar med orden. Då kan det faktiskt hända saker.

…………

Det här inlägget ingår i en bloggstafett om demokrati och sakfrågepartier. Tidigare inlägg:

En bortkastad röst (Opassande)
Lämna tillbaka min röst! (Enligt Min Humla)
Demokratiskt dilemma (Besökaren 2.0)
Demokratiskt dilemma (Enligt Min Humla)
Demokrati (Blogge Bloggelito)
Väljarnas vapen (Jan Lindgren, gästbloggare hos Opassande)
“Generationsklyfta” a.k.a baklänges in i framtiden (Sagor från livbåten)
Demokrati del 1: Demokrati eller inte? (Rick Falkvinge)
Demokrati del 2: Valsystem? Sakfrågepartier? (Rick Falkvinge)
Enfrågepartier… (Mina Moderata Karameller)

Själv väljer jag att inte namnge någon speciell bloggare som får stafettpinnen, utan ger den till alla som är intresserade av ämnet. Det här är en intressant diskussion som bara vinner på att bli belyst ur så många synvinklar som möjligt.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, demokrati, övervakning

Sveket mot fildelarna

“Vi kan inte jaga en hel ungdomsgeneration” sa Fredrik Reinfeldt om fildelningsfrågan före valet. Nu ser vi vad det löftet var värt. Inte ett smack.

I en debattartikel idag i Svenska Dagbladet presenterar justitieminister Beatrice Ask och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth regeringens förslag. Film- och skivbolagen ska få ut namnen bakom ip-adresser så att de kan börja hota enskilda fildelare med gigantiska skadestånd, om de inte “frivilligt” betalar vad storbolagen begär.

Krigsförklaring mot fildelarna, skriver Piratpartiet i sitt pressmeddelande.

Det här är precis det system som USA har haft i flera år. Där har film- och skivbolagen satt i system att stämma internetanvändare på mångmiljonbelopp, men erbjuda “förlikningar” på några tusen dollar om man inte tar fallet till domstol. “An offer you can’t refuse”, helt enkelt. Nu vill regeringen öppna dörren för samma sorts maffiaverksamhet i Sverige.

Att det är vettlöst i sak är en sak. Att regeringen inte ens har brytt sig om att sätta sig in i debatten innan de presenterade beställningsjobbet för de amerikanska bolagen är en annan. I debattartikeln skriver ministrarna att de väljer att inte “avskaffa upphovsrätten”, trots att ingen part i debatten överhuvudtaget har föreslagit det. Piratpartiets förslag har hela tiden handlat om en reformerad upphovsrätt.

Men att regeringen inte brytt sig om att sätta sig in i debatten kanske inte är så konstigt. Det är tydligt nu att planen från första början bara var att göra som husse storföretagen begärde. Väljare är nog bra, men när de väl har valt är det bara att köra över dem, är alldeles uppenbart attityden i Rosenbad.

Jag har sagt det förut, och jag kommer alldeles säkert att säga det igen:

Det spelar ingen roll vad gammelpartierna säger. Vare sig justitieministern heter Bodström eller Ask är det USA som bestämmer. Så länge de gamla partierna sitter ohotade vid makten kommer jakten på fildelarna och kriget mot framtiden fortsätta och intensifieras.

Låter det här som politikerförakt? Bra, då har jag lyckats uttrycka mig tydligt i så fall. För politiker som sviker sina väljare på det här sättet finns det bara förakt att känna.

…………

Andra som skriver om frågan: Ny Teknik, IDG, IDG, SvD, Opassande, Basic Personligt, Pär Ström, Johanna Nylander, Mina Moderata Karameller, Claes Krantz, Politikerebloggen, Peps, Aftonbladet, Aftonbladet(2), Expressen, TV4, Kulturnyheterna, Ny Teknik, SvD, Sydsvenskan, Ekonominyheterna, Jinge, Roland Orre, Styrka 10, Stationsvakt, Bloggarna.se, Rosetta Sten, SvD, DN

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt

Visst är nassarna terrorister, men…

Polisen har slagit till mot en nynazistisk organisation som kallar sig Svenska Motståndsrörelsen (SMR), och beslagtagit stora mängder vapen och sprängämnen, rapporterar bland annat DN och SvD. Tre personer har häktats misstänkta för vapenbrott, grovt vapenbrott och förberedelse till grov skadegörelse.

Per Gudmundson på SvD tycker att brottsrubriceringarna för tankarna till Dynamit-Harry i Jönssonligan, och menar att de borde ha delgivits misstanke om terroristbrott istället:

Vad kallar man en rörelse som bedriver kårverksamhet, har paramilitära träningsläger, bunkrar vapen, begår allvarliga våldsbrott, influeras av kända terrorister samt förbereder sig för raskrig?

[...]

Detta är en rörelse ägnad att ”injaga allvarlig fruktan hos [...] en befolkningsgrupp”, ”eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat”, som det heter i lagen om terroristbrott. Männen borde i första hand prövas enligt den.

Jag håller med Per Gudmundson om att SMR tycks uppfylla terroristlagstiftningens definition så väl som man kan begära. Det här är nog så nära riktiga terrorister vi kommer i Sverige. Men i och med att vi nu “äntligen” har hittat några riktiga terrorister i Sverige, tycker jag det finns två observationer att göra:

1. De vanliga lagarna räcker när det väl är frågan om riktiga terrorister. Både grovt vapenbrott och förberedelse för grov skadegörelse kan ge upp till fyra års fängelse. Det är inte några skämtbrott som har med Jönssonligan att göra, utan riktigt allvarliga brott - redan innan något terrorliknande dåd har begåtts. Och hade de lyckats förorsaka en explosion skulle de ha dömts för grov allmänfarlig ödeläggelse där maximistraffet är livstid. Förutom mord, förstås, om det skulle gå så illa.

Den speciella terroristlagstiftningen som Sverige har behövs inte för att kunna döma ut stränga straff när det verkligen finns bevis. Huvudsyftet med våra terrorlagar är att sänka eller eliminera beviskraven, så att till exempel utvisningar av icke-svenska medborgare ska kunna ske lite mer godtyckligt när det inte finns några konkreta bevis. När det är frågan om organisationer med riktiga terroristambitioner fungerar det alldeles utmärkt med de vanliga lagarna i brottsbalken, kombinerat med vanligt polisarbete och vanliga offentliga rättegångar där åklagaren bevisar brotten på vanligt sätt.

2. Terroristernas chans att lyckas är noll, om man med lyckas menar att de faktiskt skulle uppnå målet att “allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer” i Sverige. Man behöver inte ha läst vare sig Kissinger, Che Guevara eller Gwynne Dyer för att inse att förutsättningarna för att störta den svenska regeringen med hjälp av asymetrisk krigföring bara inte föreligger. Men känner man sig det minsta orolig rekommenderar jag de författarna till att börja med.

Däremot kan man ju inte helt utesluta möjligheten att någon mer eller mindre förvirrad grupp av politiska eller religösa extremister skulle lyckas genomföra ett dåd som kostar människor livet, på samma sätt som man inte kan utesluta att icke-politiska personer begår vansinnesdåd. Det händer tyvärr ibland - mordet på Anna Lindh är ju bara det senaste tragiska exemplet. Men för att bekämpa den typen av brottslighet behövs det ingen terroristlagstiftning. Det är ett jobb för den vanliga polisen i samarbete med psykvården och socialtjänsten, och inte för några specialkommandon som roar sig med alternativa förhörsmetoder och massövervakning av befolkningen.

De här observationerna tycker jag är värda att ha i bakhuvudet när man diskuterar det eventuella terroristhotet mot Sverige och hur det ska bemötas. Det stora hotet mot den svenska demokratin är inte några politiska virrpannor med bomber gömda i turbanen eller i den svenska fanan. Det stora hotet är politiker som är beredda att skapa ett kontrollsamhälle och inskränka våra grundläggande rättigheter för att de svepts med i en irrationell panik med ursprung i USA efter den 11 september.

Terrorister kan hota det demokratiska samhället, men bara politikerna kan avskaffa det. Den insikten måste ligga till grund för diskussionen om hur Sverige bäst skyddar sig i en orolig värld.

…………

Andra som kommenterar nyheten: Mårten Schultz, Svensson, Attila, Para Bellum, Trotten, Anna-Lena Lodenius, jj.n, SvD:s Ledarblogg och Gudmundson.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, terrorism, övervakning, nynazism, högerextremism

Ska FRA hjälpa torterarna?

I lördags deklarerade president Bush att han lägger sitt veto mot ett lagförslag som förbjuder tortyr under förhör med till exempel misstänkta terrorister.

DN, SvD, Uppsala Nya Tidning, Göteborgs-Posten, Piteå-Tidningen och Motala Tidning tar alla avstånd från president Bush’s agerande.

Det är rätt, och regeringen borde göra detsamma. Carl Bildt brukar (med rätta) vara snar att fördöma övergrepp som begås av andra regimer. Därför är det märkligt att han är tyst inför de övergrepp som USA begår i namn av “kriget mot terrorismen”.

Men förutom att i ord fördöma USA:s användning av tortyr, måste vi också ställa frågan om Sverige ska vara delaktiga i den här hanteringen. Det är vi idag. Försvarets Radioanstalt FRA samarbetar med amerikanska organ genom att dela med sig av information till dem.

I rapporten Alternativ till Bodströmsamhället citerar Oscar Swartz FRA-chefen i en intervju (pdf sid 22):

- För att vara en intressant samtalspartner måste man kunna ge information? frågar intervjuaren.

- Absolut. Det här är ingen filantropisk verksamhet, utan en ganska grym och krass verksamhet, svarar FRA-chefen Ingvar Åkesson.

Det är kriget mot terrorismen som utgör en allt större del av FRA:s verksamhet. Och vad gäller terrorism är det ju knappast hot mot Sverige det handlar om, som Oscar Swartz påpekar i rapporten. I klartext levererar alltså FRA information till USA som kan leda till att människor blir torterade av USA under förhör.

Det här tycker jag är en fråga som vi i Sverige behöver diskutera. Är det moraliskt okay att delta i “kriget mot terrorismen” när det är så här kampen förs? Vill vi det? Och vinner vi i så fall någon säkerhet på det?

Mitt eget svar på alla de frågorna är nej. Jag tycker inte det är okay för Sverige att delta i det här, och jag är alldeles övertygad om att vi bara ökar risken för terrordåd riktade mot Sverige om vi agerar som lakejer åt CIA och andra liknande amerikanska organisationer.

Men framför allt skulle jag gärna se en debatt om den här frågan. Vad säger ni som är för att ge FRA ett utökat mandat? Blir vi verkligen säkrare av att göra Sverige till en måltavla för dem som är kritiska till USA:s utrikespolitik i olika delar av världen?

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, tortyr, terrorism, usa, fra, övervakning, carl bildt

Kriget mot terrorismen har gått över styr

USA:s president Bush lägger sitt veto mot ett lagförslag som skulle förbjuda skendränkning och andra former av tortyr under förhör, rapporterar bland annat SvD, DN och Aftonbladet., Expressen och Sydsvenskan.

- Eftersom faran kvarstår måste vi försäkra oss om att vår säkerhetstjänst har alla verktyg den behöver för att stoppa terroristerna. Lagförslaget skulle försvaga de livsviktiga verktygen, sa Bush i ett radiotal där han försvarade vetot.

I och med det här har USA förverkat all sin moraliska legitimitet i mina ögon. Nu är det bara en helt vanlig skurkstat av allra vidrigaste sort.

Om det är det här som är kriget mot terrorismen, då ska vi inte delta i det. Sverige och Europa måste ta avstånd ifrån det här - och inte bara i ord. Vi ska inte stödja en regim som har som officiell policy att tortera fångar, och vi ska definitivt inte hjälpa till med det smutsiga hantverket.

Det är dags att se över vårt militära samarbete med torterarna. FRA och andra svenska myndigheter ska inte delta i informationssamarbete som kan leda till att människor blir torterade på grund av uppgifter som Sverige har bidragit med. Som ett första steg bör FRA och övriga myndigheter åläggas att öppet och offentligt redovisa vilka samarbeten vi har med USA:s olika organ som deltar i kriget mot terrorismen. Sen får vi diskutera hur avvecklingen kan ske. Sverige ska inte samarbeta med de här människorna genom att låta FRA förse dem med tips på nya offer.

Sverige ensamt kanske inte kan få USA att lägga om sin politik och ta sig tillbaka till kretsen av civiliserade nationer, men vi kan i vart fall låta bli att delta aktivt i övergreppen. Förutom att det är en moralisk självklarhet att inte stödja och uppmuntra till tortyr, torde det också medföra avsevärda säkerhetsmässiga vinster att Sverige inte uppfattas som en av USA:s lydiga lakejer.

Men det är ändå den moraliska frågan som är den viktigaste. Sverige ska inte stå på torterarnas sida. Punkt.

Många bloggar kommenterar nyheten, till exempel Opassande, Svensson, Jinge, Sprängpunkt, Argumentum ad ignoratiam, There’s more to life than this, UUAA Radio, En 50-taggare, Deep Edition, Zac, Björn Wadström, Nya Äventyr, Vasomfolk, Vildgnista, Mina, Hedwig, Dr Hossmo, Tankar om det mesta, Guero och El Rubio. Alla uttrycker precis samma avsmak och vämjelse.

Uppdatering: DN, SvD, Uppsala Nya Tidning, Göteborgs-Posten, Piteå-Tidningen och Motala Tidning tar alla avstånd från president Bush’s agerande, och stämmer in i fördömandet av tortyr. Men ingen av dem tar upp frågan om Sverige och FRA ska fortsätta förse USA med information om tänkbara nya offer.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, tortyr, terrorism, usa, fra, övervakning