Vad gör FRA egentligen?

Försvarets radioanstalt FRA har publicerat en sida med rubriken Milstolpar och händelser i FRA:s historia.

Jag tycker den är intressant läsning, men kanske inte av den anledning som FRA avsåg. Om man läser igenom vad de själva anser vara de riktigt stora höjdpunkterna i deras historia, noterar man en (1) punkt som är en framgång där FRA faktiskt levererade någonting viktigt. Det var 1940, när matematikern Arne Beurling knäckte det krypto som den tyska högsta ledningen använde.

Samtiliga övriga punkter i FRA:s historik handlar endera om att de fick två spionplan nerskjutna av ryssarna 1952 (en DC3:a och en Catalina), eller interna organisatioinsförändringar.

Intressant, men jag tycker frågan inställer sig själv. Hur viktig för den svenska säkerhetspolitiken kan en organisation egentligen vara om den inte kan redovisa en enda framgång värd att nämna från de senaste sextio årens verksamhet?

Enligt FRA:s öppna årsredovisning fick de år 2007 statliga anslag på 512 miljoner kronor, alltså en halv miljard. De har precis installerat Sveriges kraftfullaste superdator, som tydligen är den femte kraftfullaste i världen.

Roligt för dem att de får så mycket pengar, och de nu har mer superdatorkraft än hela den svenska grundforskningen har att dela på. Men vad får vi skattebetalare egentligen ut av alla de här pengarna? Kan FRA svara på det?

Om inte, tror jag faktiskt att vi skulle kunna använda pengarna bättre.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, privatliv, fra

Gränsen kommersiellt / icke-kommersiellt

- Piratpartiet vill släppa all icke-kommersiell kopiering fri, men behålla en femårig skyddstid för kommersiell kopiering och användning. Blir det inte väldigt svårt att dra gränsen mellan vad som är kommersiellt och inte? Man kan ju tänka sig en massa scenarion där någon har mer eller mindre indirekt ekonomisk nytta av att sprida andras verk, även om han inte tar betalt direkt. Hur har piratpartiet tänkt lösa det?

Det stämmer att det är en gråzon mellan kommersiell och icke-kommersiell verksamhet, men det här är ett problem som lagstiftaren har löst förut många gånger i olika sammanhang. Redan idag finns det ett antal olika lagar som gör skillnad på kommersiell och icke-kommersiell.

Upphovsrättslagen som den ser ut idag innehåller redan den här gränsen. Det finns ett antal paragrafer i den som pratar om vad man får och inte får göra “i förvärvssyfte”. Det är mycket möjligt att vi kan använda den gällande definitionen rakt av, och inte behöver ändra någonting alls. Då kan vi bara fortsätta använda den gräns som definieras av dagens gällande praxis.

Redan idag används gränsen mellan kommersiellt och icke-kommersiellt i bland annat Creative Commons-licenserna, påpekar Rasmus i ett inlägg från 2005 som han länkade i en kommentar. Jag vet inte säkert hur en svensk domstol skulle tolka begreppet “kommersiell” i samband med en CC-licens, men jag gissar att den skulle gå på upphovsrättslagens definition av förvärvssyfte.

I ett foruminlägg från juni 2006 ger Rickard Olsson (som var riksdagskandidat för Piratpartiet) svar på ett antal konkreta frågor om vad vi skulle betrakta som kommersiellt eller inte. Ungefär så vill vi att bedömningen ska vara. Hobbyverksamhet av begränsad ekonomisk omfattning är okay, går det utöver det är det kommersiellt.

Tills någon kan peka på exempel där dagens praxis på området skulle ge uppenbart orimliga resultat, är grundtipset att vi helt enkelt behåller den definition som finns idag i upphovsrättslagen. Skulle den visa sig vara olämplig av någon anledning finns det många andra existerande lagar som definierar en gräns mellan kommersiellt och icke-kommersiellt.

Skatteverket har omfattande regler för vad som räknas som hobbyverksamhet i skattesammanhang. Om upphovsrättslagens definition som den ser ut idag skulle visa sig vara olämplig kanske vi kan ta Skatteverkets regler istället.

Patentlagen är ett tredje exempel på en existerande lag som drar en gräns mellan kommersiellt och icke-kommersiellt, eftersom patent bara gäller för “yrkesmässig” användning av uppfinningar. När det gäller icke yrkesmässig användning är det fritt fram att utnyttja hur många patent man vill, så även här gör lagstiftaren en tydlig skillnad på vad som är kommersiellt och icke-kommersiellt.

Och det finns andra exempel.

Rent lagtekniskt är det en fördel om man kan hitta någon existerande definition i någon lag som redan finns. Då finns det redan en praxis att falla tillbaka på, vilket är bekvämt och bra, och gör att man kan veta vad som gäller i de flesta fall redan från början.

Men även om det av någon anledning inte går, är det inte hela världen. Skulle det mot förmodan inte finnas någon gammal definition att falla tillbaka på, får lagstiftaren helt enkelt skriva en ny. Det kan han. Hela justitiedepartementet är fullt av välavlönade jurister vars enda jobb det är att kunna lösa den typen av frågor. Det kan de göra en gång till om det behövs.

Och skulle juristerna på departementet misslyckas med att komma fram till en alldeles knivskarp och glasklar definition, är det ingen total katastrof heller. Nästan alla lagar som finns innehåller gränsdragningsproblematik, men det är det juridiska systemt vant vid och kan hantera.

Är en lag otydligt skriven leder det till att det blir många mål i domstolarna i början, vilket i sin tur leder till att det efter ett tag bildas en ganska omfattande praxis. I och med det vet man vad det är som gäller, och därmed blir problemet löst även om lagstiftaren klantade till det. Det är naturligtvis bättre ju tydligare man kan utforma lagar som man inför, men i viss utsträckning kan man alltså säga att det juridiska systemet är självläkande.

Men som sagt, just när det gäller definitionen av kommersiell i den reformerade upphovsrätt som Piratpartiet föreslår, finns det ingen anledning att tro att det ska vålla problem. Antagligen finns det redan en tillräckligt bra definition, och annars är det bara att låta justitiedepartementet ta fram en.

Det enda som återstår är att skapa den politiska viljan att genomföra reformeringen av upphovsrätten. Men det är en annan historia.
…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning

Ifpi gjorde fel som piratkopierade

Skivbolagsorganisationen Ifpi:s nyhetssajt och deras tillhörande nyhetsbrev publicerade häromdagen en ledare från Computer Sweden rakt av utan tillstånd, rapporterar IDG, Sydsvenskan, Expressen, SvD, Oscar Swartz, Opassande, Dagensskiva.com, Tommy K Johansson och många andra. (Antipiratbyrån gjorde tydligen precis samma sak med ett radioklipp vid ett tidigare tillfälle, berättar Perskull.)

Piratpartiet tycker inte att det är okay att kopiera en hel tidningsartikel och använda den för kommersiella ändamål i ett nyhetsbrev utan att fråga om lov. Med den lagstiftning som Piratpartiet föreslår skulle det fortfarande vara olagligt att göra som Ifpi gjorde.

Vi vill göra det fritt att sprida och använda kultur så länge det sker icke-kommersiellt, men Ifpi är ju ett kommersiellt företag som i det här fallet har använt texten direkt i sin verksamhet. Det är kommersiell användning.

För kommersiella ändamål vill vi att upphovsrätten ska gälla på samma sätt som idag, fast under en betydligt kortare tid. Vårt förslag till skyddstid är fem år från publiceringen. I det här fallet var ju artiken bara 24 timmar gammal, och det är definitivt kortare tid än fem år.

Ifpi skulle inte ha rätt att använda Computer Swedens artikel på det sätt de gjorde under Piratpartiets upphovsrätt. På den punkten föreslår vi ingen skillnad mot idag.

Däremot hoppas vi naturligtvis av rent medmänskliga skäl att Computer Sweden inte har tänkt behandla Ifpi lika illa som Ifpi själva behandlar vanliga ungdomar som har brutit mot upphovsrätten i icke-kommersiellt syfte. Det skulle verkligen vara över gränsen. Men så illa beter sig faktiskt ingen utom de stora film- och skivbolagen och deras hantlangare, så det är knappast någon fara.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, ifpi

Fördjupa upphovsrättsdebatten

Johan Linander (c) och Ulrika Karlsson (m) är, såvitt jag förstår, centerns och moderaternas officiella talesmän i frågor om upphovsrätt och fildelning. De skriver idag en debattartikel i Computer Sweden med titeln Förnya upplevelsebranschen. Tyvärr visar artikeln att de inte har förstått frågan alls.

Artikeln innehåller inga förslag alls till en reformerad upphovsrätt. Istället är centerns och moderaternas officiella syn att problemet består i att de stora film- och skivbolagen inte varit tillräckligt bra på att erbjuda bra och billiga nedladdningstjänster. “Med ett ökat utbud, bättre kvalitet och pressade priser kan den illegala marknaden motas tillbaka”, skriver Linander och Karlsson i artikeln.

Men fildelningsfrågan och upphovsrättskritiken handlar inte om vad som är rätt pris på en poplåt. Det är visserligen sant att film- och skivbolagen har varit katastrofalt dåliga på att erbjuda vettiga nedladdningstjänster, och att de har en fullständigt orealistisk syn på hur mycket pengar en vanlig konsument kan och vill lägga på att fylla de 8 gigabyten på sin Ipod med musik. Men det är inte där skon klämmer som allra mest.

Upphovsrätten som den ser ut idag står i konflikt med det demokratiska samhällets grundvalar.

”Visselblåsarsajt” stoppas i USA är rubriken på en artikel hos IDG igår. Syftet med sajten är att “whistleblowers” anonymt ska kunna läcka dokument från företag och myndigheter som man anser är inblandade i korruption eller brottslighet. Men en domstol i Kalifornien har bestämt sig för att sajten Wikileaks.org ska blockeras med hänvisning till att det bryter mot upphovsrätten att läcka dokument. Läs mer hos Oscar Swartz, Opassande, Sydsvenskan och Dagens Nyheter. Upphovsrätten har blivit ett vapen som den som har tillräckligt med pengar kan använda för att tysta kritiker.

Lägg därtill att det enda sättet att upprätthålla upphovsrätten som den ser ut idag är att införa massövervakning av allas privata kommunikation, och att upphovsrätten även till vardags inskränker yttrandefriheten för den som exempelvis vill föra fram ett politiskt budskap.

Det handlar också om hur vi vill att internet och kulturlivet ska utvecklas i framtiden. Ska internet vara en allmänning där vi träffas och delar med oss, eller ett envägsmedium där man tittar och betalar? Även om film- och skivindustrin mot förmodan skulle lyckas lansera nya betaltjänster som folk tycker ger valuta för pengarna, handlar det fortfarande om 1900-talsmodellen med ett fåtal producenter som levererar färdigförpackade produkter till en grå massa av soffpotatisar. Den modellen kommer säkert finnas kvar också i framtiden. Men internet är så mycket mer - eller kan i vart fall bli det med en reformerad upphovsrätt som inte bara syftar till att bevara det gamla på det nyas bekostnad.

De här problemen har ingenting med priset på en poplåt att göra. De kan bara lösas av politiker som förstår frågan och är beredda att ta sitt ansvar som lagstiftare. Tyvärr visar artikeln av Johan Linander (c) och Ulrika Karlsson (m) att de inte svarar upp mot den beskrivningen. Och de är alltså centerns och moderaternas talesmän i den här frågan.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, yttrandefrihet, censur

EU-kommissionen vill förlänga upphovsrätten

EU-kommissionären Charlie McCreevy vill att EU ökar skyddstiden för musikinspelningar från dagens 50 år till 95 år, rapporterar Free the Mind. Ännu en skärpning av upphovsrätten alltså. Mer pengar till skivbolag och döda artister.

Det som vi pratar om är inte den vanliga upphovsrätten för kompositörer och textförfattare. Den gäller ju redan idag under upphovsmannens livstid plus 70 år. Oscar Swartz gör en bra genomgång av de olika rättigheterna. Det som vi diskuterar nu är det som kallas de “närstående rättigheterna”, alltså rätten till själva inspelningen. De gäller idag 50 år från när inspelningen gjordes, och kommissionen vill höja det till 95 år.

Som motiv serverar kommissionär McCreevy en gråtmild historia om “tusentals studiomusiker från 50 och 60-talet” som enligt honom har förlitat sig på framtida royalties (som de visste att de inte skulle ha rätt till) som “sin enda pension”. Men nu sitter de tydligen där med skägget i brevlådan och bör särbehandlas jämfört med alla andra som har låg pension. Snyft. Det är ju så att Lassie själv blir tårögd.

Fast man ska förstås observera att det handlar om rätten till royalties i den mån grejerna fortfarande säljer. Det finns ett antal evergreens som fortfarande drar in pengar (till exempel Beatles, det är därför lagförslaget har kommit just nu). Men det allra mesta från 50 och 60-talet genererar mycket lite eller ingenting alls i intäkter. Att påstå att det här är för alla anonyma studiomusikers skull är bara nonsens.

Men som sagt, råkar man vara det stora skivbolag som äger rättigheterna till Beatles’ inspelningar vill man förstås gärna fortsätta tjäna pengar utan att behöva lyfta ett finger. Då är det värt att betala för ett antal lobbyister i Bryssel som kan bearbeta tjänstemännen vid kommissionen över luncher och på seminarier med champagne efteråt. Det är det här som är EU:s demokratiska underskott i praktiken.

Därför är det inte det minsta förvånande att det kommer ytterligare ett vettlöst förslag från kommissionen om att utvidga upphovsrätten ännu mer, till de stora rättighetshavarnas fördel. Det kommer fortsätta komma den här typen av krav från Bryssel ända tills vi kan etablera en tillräckligt stark motkraft därnere. En chans att påbörja det arbetet kommer i juni 2009.

Men tills dess får vi räkna med fler missiler från EU-kommissionen.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, demokrati, upphovsrätt, fildelning

Integritet till höger och vänster

I tisdags arrangerade Ordfront och Timbro ett seminarium om övervakningssamhället. Som flera har påpekat kan det i förstone tyckas märkligt att just Ordfront och Timbro arrangerar saker tillsammans, efter som de normalt är varandras motståndare i höger-vänster-frågor.

Men det framväxande övervakningssamhället är inte en höger-vänster-fråga. Det ligger på den andra axeln, frihetsaxeln, i den politiska kompassen. Då är det inte märkligt att frihetsinriktade liberaler och frihetsinriktad vänster står på samma sida. Och det behövs.

Det var ett väldigt bra seminarium, och ovanligt välbesökt. Jag har sprungit på ett antal seminarier om övervakningssamhället sedan jag engagerade mig i Piratpartiet, och jämfört med hur det brukar vara var det mycket folk.

Efter en inledning av de två moderatorerna Stefan Carlén från Ordfront och Maria Rankka från Timbro, presenterade nätveteranen Oscar Swartz sin nya rapport Alternativ till Bodströmsamhället.

Rapporten är en uppföljning till Oscars tidigare Marschen mot Bodströmsamhället från 2006. I den nya rapporten går han igenom vad som har hänt sedan dess med alla de olika integritetskränkande lagarna och förslagen. Det är tyvärr ingen uppmuntrande läsning.

Regeringsskiftet innebar visserligen att vi fick en ny justitieminister med annat namn och med annan partifärg. Men det visar sig att även om Beatrice Ask sa bra saker om vikten av att värna den personliga integriteten när hon var i opposition, så gällde det bara så länge moderaterna var just i opposition. I regeringsställning driver Beatrice Ask och allianspartierna Thomas Bodströms förslag vidare med full kraft.

Om det inte vore för att de ser lite olika ut på bild och har olika namn, skulle ingen betraktare utifrån ens kunna misstänka att vi har bytt justitieminister efter valet. Alla Bodströms förslag till ett mer slutet och mer övervakat samhälle rullar vidare med oförminskad kraft under den nya regeringen. Väljare som avser att rösta på ett riksdagsparti 2010 har i praktiken två val: Vill de att Bodströmsamhället ska införas av Thomas Bodström (originalet) eller av Thomas Bodström-kopian Beatrice Ask?

Men även om det är en deprimerande verklighet som Oscar Swartz beskriver, är det en otroligt läsvärd rapport. För det första är den en mycket bra genomgång av var vi står idag med de olika förslagen, som det kan vara nog så krångligt att hålla reda på, just eftersom det är så många förslag som delvis överlappar och går ut på samma sak. För det andra är Oscars beskrivningar av spelet runt de olika förslagen fascinerande läsning, eftersom han blottlägger hur övervakningsivrarna konsekvent har vilselett både riksdag och medborgare om förslagens verkliga innebörd för att få igenom dem.

Men det allra intressantaste avsnittet tycker jag ändå är det som har fått ge namn åt hela rapporten: “Alternativ till Bodströmsamhället”. Här gör Oscar ett mycket vettigt och genomtänkt försök att bryta dödläget i debatten genom att titta på vad det är övervakarna hoppas kunna skydda oss mot. Jag kan inte göra avsnittet rättvisa genom att sammanfatta det i ett par meningar här, så istället vill jag rekommendera alla att läsa åtminstone det avsnittet (sid 58-62) i rapporten. Kanhända kan just den här ansatsen faktiskt leda någonstans.

Nästa programpunkt på seminariet var Alice Åström (v), som ju är en av de mest ihärdiga förkämparna för personlig integritet i riksdagen. Hon pratade om integritetsskyddskommitténs slutbetänkande, och hur problemet är att politikerna inte tycks bry sig om vad det faktiskt står i grundlagen. Därför föreslår kommittén vissa förändrade skrivningar i grundlagen, för att göra det ännu tydligare att den personliga integriteten är ett viktigt kärnvärde för det demokratiska samhället som inte får lagstiftas bort hur som helst.

Men som Kulturrevolution.se påpekar: Om problemet nu är att politikerna i riksdagen ignorerar de regler som redan finns, på vilket sätt hjälper det i så fall att utforma fler och bättre regler? Den frågan besvarades aldrig riktigt.

Just integritetsskyddskommittén illustrerar den här problematiken i ett nötskal. Det rådde total parlamentarisk enighet i den kommittén, och alla var helt överens om att den nuvarande trenden går åt fel håll när det gäller den personliga integriteten. Men när det väl kom till omrösting om FRA-förslaget i våras lyckades inte en enda borgerlig riksdagsman hitta tillräckligt med civilkurage till att rösta mot förslaget. Inte ens ledamöterna av integritetsskyddskommittén själva, som till exempel Annie Johansson (c).

På samma sätt var det ingen från vänsterblocket som ställde sig frågan om de verkligen skulle fortsätta stödja en regering som var så aktiv med att montera ner skyddet för den personliga integriteten under den förra mandatperioden. Gärna integritet, men bara i form av vackra ord eller när vi är i opposition, tycks tyvärr vara verkligheten för de gamla riksdagspartierna.

Men jag vill ändå avsluta det här inlägget lite mer positivt. Det må visserligen vara sant att riksdagspartierna både till höger och till vänster har varit en fullständig besvikelse när det gäller att värna rätten till ett privatliv. Men det är också sant att det finns många individer både till höger och vänster, inklusive många enskilda riksdagsmän, som skulle vilja se en annan kurs än dagens. Det var roligt och uppmuntrande att se så många människor på Timbros och Ordfronts seminarium, både från höger och vänster och mittemellan.

Jag hoppas att vi ska kunna få till stånd en seriös debatt om vad som är en rimlig avvägning mellan det i och för sig legitima kravet på effektiv brottsbekämpning i olika sammanhang, och det minst lika legitima kravet på att värna den privata sfär som är en förutsättning för det öppna demokratiska samhället. Kanske kan perspektivet som Oscar Swartz föreslår i sin rapport leda framåt.

Men det allra viktigaste är antagligen att alla vi som känner oro över det framväxande övervakningssamhället inser att det gäller att agera nu, och agera tillsammans, vare sig vi är höger eller vänster eller varkendera. Då hoppas jag att vi fortfarande har en chans.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, ordfront, timbro

Elektroniskt isoleringsstraff för ungdomar

Internetanvändare som laddar ner upphovsrättsskyddad film och musik ska stängas av från internet, föreslår den brittiska regeringen i ett förslag som läckt ut i Times. Det är precis samma tankar som i den svenska Renforsutredningen. De stora film- och skivbolagen ska agera åklagare och polis och peka ut internetuppkopplingar som de misstänker fildelar, och internetleverantörerna ska verkställa straffet genom att stänga av uppkopplingen.

Att samma idé dyker upp i olika EU-länder är ingen slump. De här tankarna kommer ursprungligen från film- och skivbolagens lobbyister i Bryssel. Förslaget finns i en ny rapport kallad Cultural industries in the context of the Lisbon strategy [PDF] som bereds just nu i Europaparlametet, berättar Free the Mind. När husse Bryssel talar lägger sig de nationella utredarna på rygg och tävlar i att visa sig undergivna. - Voff, voff, Cecilia Renfors.

Det finns två fullständigt fundamentala fel med förslaget att låta storföretagen själva stänga av människor från internet för att de misstänks för fildelning.

För det första kan man inte lägga ut rättsskipningen på privata företag. Att valda politiker ens diskuterar i de banorna är stötande. Tillåter man privatpoliser mot fildelare försvinner varje spår av rättssäkerhet, som erfarenheterna från USA visar. Om privata aktörer får agera myndighetutövare skadar det förtroendet för både näringslivet och de rättsvårdande myndigheterna, påpekade Konkurrensverket i sitt remissvar.

Men för det andra är internetförbud en fullständigt orimlig påföljd. Dagens politiker förstår helt enkelt inte hur centralt internet har blivit i dagens samhälle. “Gör du inte som vi säger får du inte använda internet” kanske låter rimligt för politiker som ser medborgarna som stora barn som behöver uppfostras och lära sig vem det är som bestämmer. Men för individer som drabbas kommer en avstängning från internet få stora konsekvenser.

Så vad innebär då ett internetförbud mer konkret?

- Studieförbud. På i vart fall alla högskoleutbildningar förutsätts det att eleverna har tillgång till internet. Dels för praktiska saker som att lämna in övningsuppgifter och få reda på tid och plats för föreläsningar, men framför allt för att söka information som det är meningen att man ska tillgodogöra sig. Det kanske går att ta sig runt ett internetförbud på olika sätt, men i de flesta fall torde det bli mycket svårt för studenter att fortsätta sina studier utan tillgång till internet.

Just studenter är en grupp som fildelar mycket, bland annat för att de inte har så mycket val om de ska få studiemedlen att räcka även till mat och hyra. Ska vi stänga av i princip av alla högskolestuderande från de praktiska möjligheterna att fullfölja utbildningen, eller ska vi nöja oss med att välja ut kanske 5-10% och statuera exempel med? Vad tycker film- och skivbolagen är ett rimligt offer?

- Näringsförbud. Om man driver en egen rörelse är man helt beroende av att ha tillgång till internet, vilken bransch man än är i. Om inte annat måste ju kunderna ha en möjlighet att få tag på en.

Är det en rimlig påföljd att familjens mamma eller pappa får lägga ner firman bara för att deras fjortonåriga dotter har tankat ner film och musik via familjens internetuppkoppling? Eller att någon av dotterns kompisar har gjort det när hon var hemma på besök? En avstängd internetuppkoppling drabbar ju inte bara den person som är misstänkt för att ha fildelat, utan även alla andra i samma hushåll.

- Social isolering. I synnerhet många yngre människor har en stor del av sitt dagliga umgänge på internet. Det är inte det minsta konstigt att ha nära kompisar som man aldrig har träffat i verkligheten, och som man bara umgås med via nätet. Så var det inte när de flesta av dagens politiker var unga, men världen har förändrats. Att plötsligt bli avstängd från en betydande del av sitt sociala liv är ett mycket kännbart straff. Till och med på landets slutna kriminalvårdsanstalter där våra mest förhärdade brottslingar sitter, anses just isoleringscellen vara ett av de värsta straffen som finns.

- Förlust av medborgerliga rättigheter. Vill man på något sätt delta i den politiska samhällsdebatten måste man ha tillgång till internet. Dels för att hänga med i vad andra säger, dels för att ha möjlighet att uttrycka sin egen mening. Ett internetförbud innebär i praktiken att man blir utestängd från den politiska debatten.

Om film- och skivbolagen får de befogenheter som Renforsutredningen och dess brittiska motsvarighet vill, då är det inte alls en långsökt tanke att de fokuserar speciellt på personer som uttrycker politiska uppfattningar som de inte gillar. Redan idag betraktar de ju det som en särskilt försvårande omständighet i olika juridiska sammanhang om någon har uttryckt den politiska åsikten att piratkopiering är något samhällspositivt som bör uppmuntras. Med förslagen om internetförbud skulle film- och skivbolagen få laglig möjlighet att tysta stora delar av den politiska piratrörelsen, eller i vart fall försvåra avsevärt för oss med att nå ut med vårt budskap.

Är det verkligen bra för det demokratiska samhället att ge ett antal storföretag den makten att styra den politiska debatten? Den frågan tycker jag besvarar sig själv. Det är inte bara korkat och dumt, utan riktigt farligt för samhället också. Men de flesta av de nuvarande politikerna håller tyvärr inte med. De tycker det här är ett rimligt förslag.

Om de nuvarande politikerna inte förstår att det här är fel väg att gå, då måste vi byta ut de nuvarande politikerna. Det är Piratpartiets mål i valen 2009 (EU-parlamentet) och 2010 (riksdagen). Den äldre generationen som har makten nu håller på att leda Sverige och Europa i helt fel riktning. Eftersom de inte förstår det här nya som kallas internet.

…………

Andra som skriver om förslaget: IDG, DN, SvD, Sydsvenskan, Opassande, En students värld, Claes Krantz

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, cecilia renfors, storbritannien

Menar Stim allvar?

I en debattartikel i Göteborgsposten presenterade representanter för Stim ett förslag under rubriken Så kan nedladdning bli laglig. Förslaget är att internetoperatörerna ska sluta avtal med Stim och övriga rättighetsinnehavare, för att kunna erbjuda sina kunder en licens tillsammans med internetuppkopplingen. Roligt att se ett försök att vara konstruktiv från antipiraterna, för en gångs skull.

Men det finns väldigt många frågetecken runt det här utspelet från Stim. Enligt TT ska sajter som The Pirate Bay ska fortfarande motarbetas även om förslaget blir verklighet. Det kommenterade jag så här:

- Då är förslaget fullständigt obegripligt. Om man vill förbjuda sökmotorer, då har man inte så stor glädje av att kunna ladda ner saker för då kan man inte hitta dem, säger Piratpartiets vice ordförande Christian Engström.

Det finns också andra problem med förslaget, som jag också påpekade i samma TT-artikel:

- Det är inte bara musik som finns på internet. Den här amnestin för fildelare, skulle den då gälla film och annat också frågar man sig, annars tillför den ju ingenting, säger han och fortsätter:

- Som förslaget ser ut nu innebär det ju att man ska lägga på ett okänt antal hundralappar varje månad på internetuppkopplingen, men att fildelarjakten fortsätter på samma sätt som tidigare.

Men trots allt är det ändå positivt att det kommer ett utspel från musikbranschen som inte bara går ut skärpt fildelarjakt och mer övervakning av vad alla gör på nätet. Så låt oss ta fasta på det.

Som ett första steg vore det bra om Stim konkretiserade sitt förslag lite grand, så att vi vet vad vi pratar om. Jag har tre frågor:

1. Vad ska ingå i licensen? Av artikeln i Göteborgsposten framgår att Stim tänker sig en licens på samma sätt som radiokanaler, affärskedjor och idrottsanläggningar har redan idag. En sådan lösning har fördelen att den inte kräver någon förändring av lagstiftningen, vilket ju i och för sig är bra.

Men för att kunna bedöma det här måste man veta vad som är tänkt att ingå i licensen. I artikeln talas det bara om “nedladdning”. Ska inte rätten att ladda upp ingå också? Om det fortsätter vara olagligt att ladda upp har man ju inte gjort någonting för att legalisera fildelningen. Fildelning är ju att man både laddar ner och upp. Om tanken är att de ska kassera in pengar från alla fildelare samtidigt som fildelningen i praktiken fortsätter vara precis lika förbjuden som förut, då är det ju inte direkt någonting att diskutera. Då är det bara en taktisk fint från Stim som syftar till att villa bort korten.

2. Får ni övriga rättighetsinnehavare med er? Även om man för ögonblicket lämnar film, bilder och text åt sidan, och bara tittar på fildelningen av musik, har Stim själva bara vissa av rättigheterna. Att bara få carte blanche från Stim innebär ingenting alls i praktiken, om inte skivbolagen och övriga intressenter som har rättigheter till musiken också är beredda att ställa upp på lösningen. Därför är det egentligen för tidigt att ens diskutera förslaget från Stim så länge inte rättighetshavarna har kommit överens sinsemellan först. Enligt IDG har det inte förts några sådana diskussionoer. Kan ni göra det och presentera ett samlat förslag? Om inte, så är det här återigen inget seriöst menat förslag, utan bara ett villospår.

3. Vad skulle det kosta? Man kan diskutera principer tills man blir blå i ansiktet, men så länge det inte finns någon prislapp att ta ställning till är det mest bara luft. Hur mycket hade ni tänkt er, på ett ungefär? Och hur ska avgiften konstrueras: ska det vara en fast schablonavgift för alla som väljer att delta i systemet, eller ska det vara per megabyte man tankar ner, eller på något annat sätt? Var och en av de lösningarna har sina egna problem, men för att ens kunna diskutera frågan vore det bra om Stim kunde konkretisera sig en hel del på den här punkten.

Det finns egentligen många andra frågor som jag också skulle vilja ställa, men det här kanske kan vara en början. Det jag försöker utröna är om det här verkligen är menat som ett seriöst utspel från musikbranschen, eller om det bara är ett sätt att låtsas framstå som resonliga medan de slipar knivarna inför nästa rond av fildelarjakten.

Om det är så att musikbranschen faktiskt funderar på att överge det meningslösa kriget mot framtiden och teknologin, och istället dra upp huvudet ur sanden och försöka lära sig leva med verkligheten, då är det ett positivt och glädjande steg i rätt riktning. Men innan vi kan bedöma det skulle vi behöva lite mer kött på benen. Till exempel i form av svar på frågorna ovan, eller på frågor som andra har haft.

Artikelförfattarna från Stim skriver att de är övertygade om att framtidens lösningar skapas genom att vi diskuterar hur vi kan övervinna de problemen, snarare än genom att vi fortsätter att gräva nya skyttegravar. Om de förmår delta i en sådan diskussion är det verkligen någonting som vi pirater skulle välkomna. Det skulle vara ett stort steg framåt.

…………

Uppdatering: Stim har en sida som heter Frågor och svar om Stims förslag till laglig fildelning. Fast den besvarar förstås inte någon av frågorna som jag ställde i inlägget, eller som andra bloggare har ställt.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, stim

Det går bra för artisterna nu

År 1999 slog fildelningstjänsten Napster upp portarna på internet. Det fanns visserligen fildelning innan dess via BBS:er och FTP och liknande, men ska man mer eller mindre godtyckligt välja ett startår för fildelning som stor folkrörelse kanske 1999 är rimligt. Sedan dess har fildelningen ökat konstant år från år. Just Napster blev nedstängt av de stora skivbolagens advokater, men som alla vet ledde det bara till att andra tjänster kom fram istället. Fildelningen står starkare än någonsin idag.

Vi (i betydelsen “världen”) har alltså åtminstone åtta års erfarenhet av hur fildelning i stor skala påverkar kulturen, inklusive artisters möjligheter att tjäna pengar. Det här är någonting som många debattörer glömmer bort när de oroar sig för hur det ska bli i framtiden när alla kan tanka ner allt de vill gratis från nätet. Den framtiden är redan här, och har varit det i åtta år. Det behövs ingen kristallkula. Undrar man hur fildelningen påverkar kreatörernas möjligheter att tjäna pengar behöver man bara titta sig om i verkligheten idag.

Johanna Nylander har tagit en sådan titt på verkligheten, och sammanfattat vad hon sett i en mycket bra rapport med titeln Kulturskymning inställd. Rapporten finns att ladda ner gratis från Timbro. (Den kan även köpas på papper för eventuella äldre samhällsdebattörer som tror att de kan tillföra något till diskussionen om internet utan att själva ens “lära sig mejlen” eller kunna söka på Google.)

I rapporten går Johanna igenom statistik för område efter område inom kultursektorn, och finner överallt samma sak. Det har aldrig stått så bra till inom kulturens område som idag. Litteratur, tidskrifter, bildkonst, teater och dans, film, popmusik och klassiskt, datorspel. På alla områden finns det positiva nyheter att berätta. Under de åtta åren av fildelning har det bara gått bättre och bättre för kultursektorn.

Det här stöds av statistik från annat håll. I KK-stiftelsens rapport om upplevelseindustrin 2004 visar de i figur 5 och 7 hur hushållen har spenderat mer pengar (i fasta kronor) på kultur för varje år som gått sedan fildelningen kom igång.

Trots, tack vare, eller helt oberoende av fildelningen (välj det som ej önskas) har hushållen frivilligt valt att lägga allt mer pengar på kultur i olika former. Mer pengar för alla artister och kreatörer att slåss om, helt enkelt.

Naturligtvis finns det både vinnare och förlorare om man tittar på enskilda aktörer. Så är det alltid när tekniken och samhället förändras. Men det väsentliga är att totalsumman förblir konstant eller ökar. I ett inlägg förra veckan skrev jag:

Lägger vi mindre pengar på att köpa cd-skivor lägger vi mer på något annat, till exempel att gå på konserter.Det tjänar artisterna stort på i så fall. Typiska siffror är att artisten får 5-7% av pengarna från en cd-skiva, men 50% av intäkterna på en spelning. De som förlorar är skivbolagen, men det beror bara på att de inte längre har något värde att tillföra. Ju förr mellanhänderna som inte längre behövs försvinner, desto fortare får artisterna en större del av kakan att slåss om.

Det kan mycket väl bli så att det blir svårare att tjäna pengar i vissa delar av kultursektorn, men det uppvägs i så fall av att det blir lättare inom andra delar - inklusive sådana som är helt nya och inte har funnits tidigare. Men så länge hushållen fortsätter att spendera lika mycket totalt på kultur, kan ingen påstå att artisterna som grupp kommer att förlora på en reformerad upphovsrätt. Och lyckas den bryta lite av de stora distributörernas makt över kulturlivet är det till glädje för både artister och konsumenter.

Det finns helt enkelt ingen anledning att oroa sig för att det skulle bli svårare för kreatörer som grupp att försörja sig med en reformerad upphovsrätt som tillåter och uppmuntrar fildelning. Hushållen spenderar mer och mer på kultur, helt enkelt för att de vill göra det. Det gör att fler kommer kunna försörja sig på att på ett eller annat sätt skapa och tillhandahålla kultur. Det kommer aldrig bli lätt, för det har det aldrig varit att slå sig fram inom de branscherna, men så länge kakan växer kommer det i alla fall inte bli svårare än idag.

Exakt hur det ska gå till i varje enskilt fall är inte en fråga för politiker att besvara. Det är upp till varje entrepenör själv att fundera ut en affärsmodell som fungerar ihop med verkligheten. De som misslyckas med det kommer att misslyckas med sin rörelse, men om gamla dinosaurier försvinner lämnar det bara plats för nya företag som förstår sin samtid. Det är inget att gråta över. Det är så världen går framåt. Under tiden fortsätter kulturen att stå stark.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, kultur

Barnporrlänkar för nytillkomna

Polis och åklagare driver just nu en kampanj där de försöker sammankoppla The Pirate Bay med barnpornografi. Det är ett led i en medveten strategi som har utarbetats av antipiratlobbyisterna, och som med framgång har använts i Danmark. Varför svenska åklagare och svensk polis spelar med är inte helt utrett, men tyvärr har det blivit så.

Idag har tidningen Metro svalt betet med hull och hår, och åtminstone rubriksättaren på Ny Teknik och någon okänd på Sydsvenskan verkar vara inne på samma linje.

Eftersom många av dem som deltar i smutskastningsförsöken alldeles uppenbart är nya i debatten tänkte jag hjälpa till med lite bakgrund och länkar.

Den 27 maj 2007 anordnade Amcham, den amerikanska handelskammaren i Sverige, ett seminarium med titeln “Sweden - A Safe Haven for Pirates?” Jag var där tillsammans med bland annat Rick Falkvinge och Oscar Swartz, men de flesta andra deltagarna var från den “andra sidan” i upphovsrättsdiskussionen.

Oscar Swartz skrev en krönika i Computer Sweden med titeln Hets mot bredband, som stämmer helt med min egen bild av seminariet. Just när det gäller barnporrfrågan skrev Oscar så här (med min emfas):

Danska Antipiratgruppens advokat Johan Schlüter liknade fildelning vid digerdöden. Att filerna knappast är okända loppor utan utbyts medvetet av folk och att de själva vill ”bli smittade” tycks inte ha slagit honom.

Han berättade stolt hur de i rätten lyckats tvinga operatörer att stänga ned kunders förbindelser, stänga ned servrar på dansk jord samt hindra danskar att komma åt material i utlandet.

– En dag kommer vi att ha ett jättefilter som vi utvecklar i nära samarbete med Ifpi och MPA. Vi följer hela tiden barnporren på nätet för att kunna visa politikerna att filtrering fungerar. Barnporr är ju en fråga de förstår, flinade Schlüter.

Om det var Johan Schlüters engagerade framträdande på just det här seminariet som fällde avgörandet vill jag låta vara osagt, för naturligtvis har piratjägarna i de olika länderna fortlöpande kontakter med varandra hela tiden. Men så som han hade sagt blev det i alla fall.

I juli 2007 planerade den svenska polisen ett försök att stänga ner åtkomsten till The Pirate Bay genom att sätta upp The Pirate Bay på den beryktade spärrlistan för barnpornografi. Utan att göra något som helst försök att kontakta The Pirate Bay och be dem ta bort eventuella länkar, vilket hade varit polisens skyldighet om de faktiskt hade hittat några länkar till riktig barnporr.

Planerna fick dock skrinläggas den gången, eftersom de läckte ut på nätet och förorsakade ett ramaskri i bloggosfären. I samband med det skrev Oscar Swartz två nya inlägg: Polisens hämnd mot Pirate Bay: nya fakta! och Barnporr hittad på Googles servrar - anmäl!

Blogge Bloggelito tog på sig den omfattande uppgiften att faktiskt undersöka på djupet hur förhöll sig, och publicerade resultatet i inlägget Analys av barnporren på Pirate Bay. Den som ger sig in i den här debatten utan att ha läst hela Blogges inlägg ordentligt kommer att göra bort sig, men jag citerar ändå lite av slutet på det:

Ärendet handlar alltså inte om barnporr, av den enkla anledningen att det inte är barnporr. Ärendet handlar istället om att den nationella svenska poliskåren vill upprätthålla lagar som gynnar specialintressen som amerikanska multimediakarteller – ändamålet helgar medlen, och att kladda ner Pirate Bay med en barnporrstämpel är alltså den senaste i en lång rad misslyckade strategier.

Det här skrev han alltså för drygt ett halvår sedan, när den barnpornografiska tidningsankan serverades förra gången. Nu tycks den stå på menyn igen.

Vad säger då The Pirate Bay själva? I ett pressmeddelande från igår upprepar de vad de har sagt hela tiden.

De tycker lika illa om barnporr som alla andra friska människor, och samarbetar gärna med polisen om det skulle vara så att någon av deras användare lägger upp länkar till barnpornografi någonstans bland de 1 miljon torrent-länkar som finns på The Pirate Bay. De skriver:

Vi förlitar oss därför på att polisen, vid misstanke om barnporrbrott genast ska göra sitt för att få bort materialet, nämligen meddela oss och föra en dialog, vilket vi själva alltid försöker göra. Vi har i samtliga två ärenden som vi fått reda på misstänkt barnporr från polisens håll tagit bort det och hjälpt till så gott det går med utredning i form av kompetens och den information vi haft om användaren.

Men problemet är att polisen inte är intresserad av att stoppa någon spridning av barnporr. Det är inte det frågan gäller. Polisen vill stoppa The Pirate Bay för att statuera exempel. Punkt slut.

Det här handlar om en organiserad smutskastningskampanj som är orkestrerad av de mäktiga film- och skivbolagen på andra sidan Atlanten. Johan Schlüter från Antipiratgruppen var väldigt upprymd på Amcham-seminariet när han pratade om hur bra (ur hans perspektiv) de har lyckats i Danmark med just den här tekniken. Börja med att prata barnporr, så krattar det manegen för mer omfattande censur på internet.

Därför vill jag råda alla nytillkomna som har tänkt ge sig in i den här debatten att läsa på innan de skriver något. En anka blir inte aptitligare av att den serveras uppvärmd. Jag har medvetet försökt hålla nere antalet länkar i det här inlägget så mycket som möjligt, så att den som snabbt vill skaffa sig en bakgrund kan göra det genom att faktiskt läsa länkarna.

Det finns ingen som tycker om barnporr, och när vi hör talas om faktiska dokumenterade övergrepp mot barn blir vi alla lika upprörda. Men att ett ämne är känslomässigt engagerande är ingen anledning att strunta i faktakontroll och källkritik. Tvärtom, faktiskt.

En oberoende granskning av vad polisen och åklagaren håller på med i det här ärendet vore mycket välkommen.

…………
Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, yttrandefrihet, censur, barnporr, the pirate bay, danmark

Bilden kommer från koreabonsai.com