Copyfraud: företag anser sig äga nyheter

På en webbsajt som kallar sig för Winterkvist.com, men av någon anledning ligger på adressen http://www.csc.se/, hittade jag en nyhet som handlade om patent och Microsoft. Tydligen så har Microsoft tillsammans med företaget Autodesk förlorat en tvist som rörde ett patent för antipiratfunktioner. Läs mer här om du vill ha detaljer.

Det var väl en ganska kul nyhet i och för sig, men det jag reagerade på var den lilla texten som åtföljde nyheten:

Den här nyheten förmedlades till dig via Curlew CMS 3.0. En hemsides/Intranätlösning utvecklad av Winterkvist.com Våra nyheter är endast avsedda för privat bruk och får under inga omständigheter publiceras på andra hemsidor.

(Min emfas.)

Enligt det här företaget har jag alltså nu gjort något som jag under inga omständigheter får göra. Jag har vidareförmedlat nyheten som jag hittade där.

Den naturliga frågan är förstås med vilken rätt Winterkvist.com anser sig kunna förbjuda mig att publicera nyheten här på min blogg (eller min “hemsida”, om jag ska anpassa mig till deras språkbruk). Svaret är självklart. De har ingen rätt alls att belägga mig med några sådana restriktioner. Man kan inte äga en nyhet, lika lite som upphovsrättslagen gör de möjligt att äga andra faktauppgifter.

Det här är ett exempel på vad som brukar copyfraud, alltså att företag helt enkelt påstår att de har en massa rättigheter som de inte alls har.

Tyvärr är det ganska vanligt, och som Wikipediaartikeln påpekar är det tyvärr oftast framgångsrikt också. Det beror bland annat på att det inte är straffbart att påstå att man har rättigheter som man inte egentligen har. Går det så går det, och företaget har inget att förlora på att försöka.

Och eftersom upphovsrätten är så komplicerad och innehåller så många gråzoner, blir de flesta vanliga människor osäkra om ett företag påstår någonting med myndig stämma. “Bäst att ta det säkra före det osäkra och göra som de säger”, tänker tyvärr de flesta.

Det är i och för sig svårt att kritisera den försiktighetsprincipen ur individens perspektiv, för upphovsrätten är som sagt ett ormbo av krångliga regler och undantag. Men ur samhällets synvinkel är det faktiskt viktigt att inte alla hemfaller åt den här försiktighetsprincipen, för i så fall riskerar det att påverka den framtida praxisen. Om vi alla stillatigande accepterar att ett företag påstår sig “äga” nyheter, då finns risken att det med tiden kommer att bli så.

Man kan jämföra med hur det var när internet var alldeles nytt, och frågan kom upp om det var okay att länka till andras sidor utan att be om lov. En del (idiotiska) företag ville ju försöka förbjuda folk att länka till deras sidor, men då kunde den som hade länkat hänvisa till att det var allmänt etablerat att man inte behövde tillstånd för länkningar. Hade folk från allra första början hållit på och frågat innan de länkade skulle det ha kunnat bli praxis att man behövde ett tillstånd, och i så fall skulle internet inte ha blivit vad det är idag.

Så därför skulle jag vilja dra mitt lilla strå till stacken med följande uttalande:

- ÄT SKIT, Winterkvist.com! Jag tänker fortsätta publicera det faktum att Microsoft förlorade den här patenttvisten hur mycket jag vill. Har ni problem med det är ni mer än välkomna att försöka hindra mig. Nacka tingsrätt (inom vars upptagningsområde jag bor) har öppet alla vardagar mellan 08.30 och 16.30. Hjärtligt välkomna om ni vill dansa!

…………

Läs mer om fenomenet copyfraud hos EFF eller Sciencetext, eller en lång artikel om ämnet från New York University School of Law.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, yttrandefrihet, censur, copyfraud

Upphovsrätten inskränker yttrandefriheten

“Det är bara genom att säkra upphovsrätten som vi kan garantera yttrandefriheten”, hävdar upphovsrättsförespråkaren Jonas Modig i en replik på Expressens ledarsida. Hur han har kommit fram till den logiska kullerbyttan vet jag inte.

Upphovsrätten innebär inskränkningar i vad man får publicera och yttra offentligt. Att påstå att den skulle vara en förutsättning för yttrandefriheten är precis lika hederligt och begåvat som att säga att “frihet är slaveri” eller “okunskap är styrka”.

Dagens upphovsrätt innebär allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten för den som vill använda de medel som den nya tekniken erbjuder, och som det moderna samhället kräver. Själv har jag varit politisk aktivist sedan 2004, och jag konfronteras regelbundet med problemet i praktiken. De sätt att uttrycka sig som fanns för hundra år sedan är fortfarande fredade. Men upphovsrätten belägger de flesta nyare uttrycksformer med omfattande restriktioner för gemene man. Jag ska ge tre konkreta exempel.

Film som uttrycksmedel
Antag att någon som är kritisk till USA:s agerande i Irak vill sätta ihop en film där han tar ett tv-tal av George Bush, och klipper ihop det med bilderna på övergreppen i Abu Ghraib-fängelset och bilder på sårade irakiska civila.

Det får han inte göra. George Bush äger upphovsrätten till sina tal. Bilderna från Irak ägs endera av vakterna som deltog i övergreppen eller av internationella nyhetsbyråer. Att använda dem för att uttrycka sin politiska åsikt på internet är ett brott mot upphovsrätten som kan leda till fängelse.

Det är fortfarande tillåtet att kritisera president Bush i textform. Men vill man uttrycka sig på ett modernt sätt, som har chansen att fånga uppmärksamheten, är det förbjudet. Det finns ingen automatisk citaträtt för vare sig för film eller stillbilder.

Bilder på bloggar
Ett ännu vardagligare exempel drabbar dagligen alla som bloggar om politik på internet. Det går bra att i textform kritisera Thomas Bodström för alla hans förslag om att införa övervakningsstaten, eller Beatrice Ask för att hon okritiskt håller på att genomföra dem. Men vill man illustrera sitt inlägg med en nyhetsbild på någon av dem, hotas man återigen av böter eller fängelse. Någon annan äger ju bilden.

Som medborgare får man säga sin mening. Men bara så länge man gör det på ett tråkigt sätt som leder till att färre läser vad man har skrivit. Det formspråk som tidningarna gjort till en självklarhet, där text och bild samverkar för att föra fram budskapet, är i praktiken förbehållet dem som kan betala för sig. Vanliga medborgare får inte.

Översättningar i EU
Upphovsrätten lägger också allvarliga hinder i vägen för politiska organisationer som vill skapa en gemensam debatt över nationsgränserna i Europa, eftersom det är förbjudet att publicera översättningar utan tillstånd. Jag har själv konfronterats med det här problemet som aktivist inom den paneuropeiska rörelsen FFII.org, som kämpade mot EU-direktivet om mjukvarupatent.

Utan att närmare gå in på detaljerna var det vid ett tillfälle så att den danska ministern kom hem från ett ministerrådsmöte i Bryssel, och serverade en historia i danska medier där han skyllde på sin holländska kollega. I holländska medier påstod den holländska ministern något annat, och lade skulden på den danska ministern. (I själva verket hade de två ministrarna agerat i samförstånd för att ignorera direkta order från sina respektive parlament, men det är en annan historia.)

Vi ville gärna sammanföra de två olika nationella debatterna, så att danska medier kunde ta del av vad de holländska skrev och vice versa. Vi hade tillgång till både holländska och skandinaviska aktivister som kunde översätta tidningsartiklar till engelska. Men vi var förhindrade av upphovsrätten att göra det.

Naturligtvis hade vi kunnat skriva egna artiklar där vi i indirekt form rapporterade vad som skrevs i de två länderna. Men förutom att det skulle ha varit betydligt mer jobb, hade det inte givit samma resultat. För medierna är det en helt annan sak att “Danmarks ledande morgontidning skriver…” jämfört med “En aktivistorganisation hävdar…”.

Följden den här gången blev i alla fall att vi inte vågade lägga ut några översättningar, och att det aldrig blev någon debatt över nationsgränserna. Upphovsrätten hade lagt alltför stora hinder i vägen.

Är det här rimligt?
Piratpartiet tycker inte att det här är rimligt. Vi menar att all icke-kommersiell användning av upphovsrättsligt skyddat material borde vara fri. Det skulle lösa problemen ovan.

Jonas Modig som skrev repliken i Expressen representerar nöjesindustrin, och har därmed ett egenintresse av en så sträng och restriktiv upphovsrätt som möjligt. De gamla aktörerna inom den branschen vill naturligtvis behålla den kontroll de hade över det kulturella utbudet under det förra seklet. De vill fortsätta håva in pengar på samma sätt som förr, helt enkelt.

Men frågan om upphovsrättens utformning är betydligt större än så. Det handlar också om villkoren för det öppna demokratiska samtalet i det framväxande informationssamhället. Och det berör oss alla.

…………

Opassande kommenterar också repliken i Expressen. Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, yttrandefrihet, censur

Privatpoliser mot fildelare

Åklagare vill slippa jaga fildelare skriver Sydsvenskan som rubrik. Det är åklagarmyndigheten som har kommit med sitt remissvar på Renforsutredningen “Musik och film på Internet“, där utredaren Cecilia Renfors föreslår att bredbandsleverantörerna ska bli skyldiga att stänga av användare från internet om de stora film- och skivbolagen anmäler dem för fildelning.

Utredaren vill alltså att allt ska skötas av företagen själva. Film- och skivbolagen ska agera polis, åklagare och domstol, och bredbandsleverantörerna ska tvingas utmäta straffet.

Att åklagarna tycker att de har viktigare saker att göra än att jaga personer som sprider kultur är en sak. Det håller säkert de flesta med om. Varje timme som polis och åklagare lägger på att spåra upp och straffa ungdomar som ser på film och lyssnar på musik i strid med lagens bokstav, är en timme som rättsväsendet inte använder till att bekämpa kvinnomisshandel och lägenhetsinbrott.

- Rättsväsendet räcker ju inte till för allting, som överåklagare Sven-Erik Alhem uttrycker det i artikeln.

Det är ett sundhetstecken att åklagarna hellre vill prioritera riktiga brott i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Men det är fel att av det dra slutsatsen att de stora film- och skivbolagen själva borde få ta över polisens och åklagarens roll i fildelningsmål. Att lägga ut delar av rättsväsendet på entrepenad till privata storföretag är en riktigt dålig idé.

I USA kan vi se vart den vägen leder. Sedan 2003 har film- och skivbolagen i USA vidsträckta möjligheter att få ut namnen på internetanvändare och stämma dem på godtyckliga belopp. Hittills har film- och skivbolagen skickat ut 20.000 stämningsansökningar, och flera hundra nya skickas ut varje månad. Någon rättssäkerhet är det inte att tala om. Upphovsrättsinnehavarna har stämt allt från personer som inte hade någon dator, till människor som inte längre var i livet.

Medborgarrättsorganisationen EFF, Electronic Frontier Foundation, har gjort en utvärdering av det amerikanska systemet där upphovsrättssinnhavarna själva fått ta över polisens och åklagarens jobb. De skriver bland annat (på sid 7 i rapporten):

One unanswered question is how many entirely innocent people have been caught in the net of the recording industry lawsuits and forced to settle in order to avoid the legal fees involved with defending themselves. In addition to Sarah Ward, the grandmother wrongly accused in the very first round of lawsuits, the RIAA in early 2005 sued Gertrude Walton of Mount Hope, West Virginia, who had passed away months before. In yet another case, Lee Thao of Wisconsin was sued for sharing files when both the RIAA and the ISP overlooked the fact that Mr. Thao was not actually a customer of the ISP at the time of the alleged infringement, though his old cable modem remained registered to his name. Although these suits were ultimately dismissed, it raises troubling questions about how many others have been misidentified in the lawsuit campaign.

Så här blir det om man ger storföretagen befogenhet att själva agera polis och åklagare. Det blir en modern variant av feodalsamhället, där vanliga medborgare i praktiken blir nästan rättslösa mot de storföretag som vill statuera exempel. Det är stötande att en svensk offentlig utredning ens kan föreslå något sådant.

I artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna står det:

Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Tyvärr tycks regeringens fildelningsutredare Cecilia Renfors inte vara bekant med den här bestämmelsen. Eller i vart fall tycker hon inte att den är så viktig, när stora ekonomiska intressen vill något annat. Det känns pinsamt att behöva förklara något så elementärt för ett hovrättsråd, men jag ska försöka uttrycka mig så enkelt och mjukt jag kan:

Att låta privata storföretag ta över delar av rättsväsendets uppgifter och befogenheter är inte en bra idé. Även om det skulle innebära en avlastning för åklagarmyndigheten.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, cecilia renfors, usa

Bodström i en Ask

Expressen har en mycket bra ledare idag med rubriken Storasyster vill se dig:

I Sverige leder numera justitieminister Beatrice Ask marschen in i övervakningssamhället. Hon har okritiskt tagit över stafettpinnen från Thomas Bodström. Hans ”EU-baby”, datalagringsdirektivet, är på väg att bli svensk verklighet.

Normalt gillar vi pirater kopior. Men vi tycker inte om att se en kopia av Thomas Bodström förpackad i Beatrice Ask.

Vad har det tagit åt de borgerliga partierna? Varför vill de skapa ett övervakningssamhälle modell Östtyskland 2.0?

Ledaren i Expressen avslutar med att utnämna vänstern och miljöpartiet till riksdagens hjältar. De kommer åtminstone kunna säga “vad var det vi sa”. Det är ganska anmärkningsvärt att en borgerlig tidning skriver så. Men det är en korrekt bild av partierna i alliansen. Liberaler som vill se ett stopp på marschen mot övervakningssamhället har inget borgerligt parti att rösta på. De nya moderaterna har blivit som de gamla socialdemokraterna i synen på individens frihet.

Datalagringsdirektivet, FRA-förslaget, tvångsmedel i preventivt syfte (alltså mot människor som inte ens är misstänkta). Alla Bodströms hjärtefrågor drivs nu vidare med oförminskad kraft av Beatrice Ask och alliansregeringen. Varför?

Det bästa vore förstås om allianspartierna vaknade upp ur trancen de verkar befinna sig i, och la om kursen. Annars är det bara via valurnorna som det går att sända en signal till dem som de lägger märke till. Piratpartiet kommer att ställa upp både i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010.

Piratpartiet står för ett öppet informationssamhälle byggt på delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv. Vi vill avbryta marschen mot övervakningssamhället och välja en annan väg. Vi tycker den frågan är så viktig att vi har valt att lägga våra skilda åsikter om andra frågor åt sidan. Därför tar vi inte ställning till fördelningspolitik eller andra klassiska höger–vänsterfrågor.

Vi förenar oss istället i värnet om den personliga integriteten och det öppna samhället. Tyvärr behövs det ett parti som oss på den politiska arenan idag. Välkommen.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, datalagring, fra, thomas bodström, beatrice ask

Bert Karlsson omringad av pirater

Det kan inte vara lätt att vara Bert Karlsson nuförtiden. Vart han än vänder sig ser han bara pirater. Idag rapporterar Expressen att han har polisanmält en av sina egna artister. För piratkopiering.

Enligt Bert Karlsson har artisten Nick Borgen själv tryckt upp 13.000 exemplar av sin cd-skiva och sålt svart bakom ryggen på Bert. Artisten förnekar dock med bestämdhet att han skulle ha gjort något sådant.

Om det nu skulle vara som Bert Karlsson påstår, kan jag i och för sig hålla med honom om att det borde vara förbjudet. Även under den lagstiftning som Piratpartiet föreslår, skulle det vara olagligt för en artist att göra så i strid med sitt kontrakt. Vi vill ha kvar ensamrätten att använda nya verk för kommersiella ändamål, och att trycka en massa cd-skivor som man säljer är utan tvekan kommersiellt.

Men samtidigt illustrerar den här historien vilken hopplös kamp Bert Karlsson för. Det är nästan så man tycker synd om honom. Han menar att alla musikfans är kriminella som stjäl hans musik. Han har stämt tevebolag som stjäl hans idéer. Och nu får han lov att polisanmäla sina egna artister, trots att han bakbundit dem upp över öronen med allehanda kontrakt. Överallt dessa pirater. Stackars Bert.

För sanningen är att Bert Karlsson inte kan vinna. Nittonhundratalet kommer inte tillbaka. Tiden när man kunde tjäna stora pengar på att kontrollera distributionen av musik är förbi. För tiden när man kunde kontrollera distributionen är förbi.

Därför spelar det ingen roll om Bert Karlsson har rätt i sina anklagelser, eller om han bara har blivit fnoskig och ser pirater där inga finns. Det viktiga är att vem som helst kan kopiera ettor och nollor hur lätt som helst, och sprida dem över världen. Vare sig Bert Karlsson gillar det eller inte. Så kommer det fortsätta vara hur många stämningar och polisanmälningar mot omvärlden han än lämnar in. Klockan går inte att vrida tillbaka.

Enligt rapporter i media sålde Bert Karlsson sitt skivbolag i fjol. Det gjorde han rätt i. Framtiden tillhör inte de gamla skivbolagen. Det kommer visserligen gå att tjäna mycket pengar på musik även i framtiden. Men inte på att kontrollera distribution.

De som kommer att tjäna pengar på musik är de entrepenörer som upptäcker vad människor frivilligt är beredda att betala för, och tillhandahåller det. Vilka det blir och vad de kommer tillhandahålla vet inte jag. Det får tiden utvisa. Men jag är alldeles säker på att det inte kommer bli Bert Karlsson som först hittar rätt i den nya världen.

Därför skulle jag vilja ge ett råd till Bert Karlsson i all välmening. Sluta upp att vara så arg, för det förändrar ändå ingenting. Gläd dig istället att du fick vara med ända till slutet på skivbolagens guldålder, och till och med lyckades sälja ditt företag innan branschen kollapsade. Var stolt över att du drog dig ur i tid, och var stolt över att du blev en av de sista i en era som aldrig kommer tillbaka.

Och var inte så himla arg, som sagt. Det är över nu, och för dig gick det ju bra.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, bert karlsson

Bra artiklar om piratrörelsen

KK-stiftelsens websajt Kollegiet har två bra artiklar om piratrörelsen som visar sig vara ett år gamla, men som dök upp i nyhetssökningen idag. De är fortfarande aktuella.

Den första heter Fildelarna som vill förändra världen, och är en intervju med Piratbyråns Rasmus Fleischer:

Diskussionerna kring fildelning och piratkopiering ska föras på en vardagsnära och konkret nivå. Då blir det uppenbart att det rör sig om sociala och politiska handlingar med ett tydligt mål. Det säger Rasmus Fleischer, ansikte utåt för den svenska fildelningsrörelsen.

Den andra artikeln hos KK-stiftelsen heter Fildelning är mer än att ladda ner musik:

Fildelning handlar inte enbart om att ladda ner musik och film. Fildelningsrörelsen är en global social rörelse som vill förändra samhället. Ett väldigt omfattande socialt engagemang där miljontals människor runt om i världen agerar tillsammans för att öka möjligheterna att få fri tillgång till information och kultur via internet. Det menar Jessica Linde, projektledare vid Studio [12-21] i Växjö, som ägnar sig åt ungdomskultur och digitala medier.

Jessica Linde har också skrivit en uppsats med titeln Sharing is Caring: Om Piratbyrån och kognitiv praxis i en ny social rörelse. Det är den som ligger till grund för artikeln. Jag ögnade igenom sammanfattningen av uppsatsen som hastigast, och den verkar vara väldigt bra. Det ska bli intressant att läsa den lite noggrannare.

Men till att börja med kan jag rekommendera de två artiklarna. De är skrivna av folk som ha förstått.

……….

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, piratbyrån, rasmus fleischer

Arroganta amerikaner och ministerstyre

Den amerikanska branschorganisationen IFPI, som företräder de stora internationella skivbolagen, och ett halvdussin andra upphovsrättsorganisationer, har skrivit ett brev till infrastrukturminister Åsa Torstensson, där de uppmanar henne att skyndsamt se till att The Pirate Bay stängs ner. Som Piratpartiet påpekar i ett pressmeddelande, uppmanar de alltså Torstensson att ägna sig åt ministerstyre, och gå in och påverka ett enskilt ärende som polis och åklagare just nu håller på att behandla.

Jag skulle vilja skriva att det är så korkat att man baxnar. När Projo och Oscar Swartz först kom med nyheten, frågade någon i kommentarerna hos Oscar om man kunde vara säker på att det inte bara var ett skämt. Men även om man skulle kunna tro det, är det inte alls något skämt. P3-nyheterna gjorde ett inslag i morse (där även jag är med), och de intervjuade en av undertecknarna. Det är verkligen IFPI och de andra som står bakom brevet.

Men varför i hela världen tror de höga skivbolagsdirektörerna att en svensk minister skulle vilja begå olagliga handlingar bara för att de ber om det? Av två skäl.

För det första vet de säkert inte att ministerstyre är förbjudet i Sverige. Hemma i USA springer de ju som barn i huset hos politikerna, och är vana att få som de vill. Många amerikaner i ledande befattningar har ju svårt att förstå att andra länder har sina egna lagar, och att det är de lagarna som gäller i det landet. Även om de känner till att det är så rent teoretiskt, tycker de i så fall att det beror på att det andra landet är efterblivet, och att amerikansk lag kan tillämpas ändå.

Men för det andra har det fungerat förut för film- och skivbolagen att få den svenska regeringen att dansa efter deras pipa. Hela razzian mot The Pirate Bay våren 2006 tillkom ju precis på det sättet.

I november 2005 skrev åklagaren Håkan Roswall ett pm om The Pirate Bay, där han kom fram till att det skulle vara mycket svårt att få en domstol att fälla dem, eftersom sajten bara innehåller länkar till material som andra gör tillgängligt på nätet. Han konstaterade också att även om man skulle lyckas få dem fällda, skulle det antagligen bara bli böter. Då får polisen inte göra husrannsakan för att samla bevis.

Men den 31 maj 2006 slog femtio polismän ändå till mot The Pirate Bay i en samordnad husrannsakan på flera platser, och servrarna togs i beslag. Vad hade hänt på det dryga halvåret?

Rapports nyhetssändning från dagen efter razzian ger svaret:

Rapport kan ikväll avslöja att razzian är ett resultat av ett spel på högsta politiska nivå mellan regeringarna i Rosenbad och Vita Huset. Så här har det gått till.

De mäktiga filmintressena i Hollywood har skickat sin intresseorganisation MPAA till Vita Huset i Washington. Amerikanska utrikesdepartementet har sedan tagit kontakt med UD i Sverige och krävt att problemet med Pirate Bay måste lösas.

Före påsk, för en och en halv månad sen, åkte en delegation med representanter från Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen och Justitiedepartementet över till USA för att höra vad USA krävde. Amerikanska myndigheter lät då den svenska delegationen förstå hur problemet med Pirate Bay borde lösas.

När delegationen var hemma igen hamnade frågan på högsta politiska nivå hos justitieminister Thomas Bodström, som signalerade att nåt måste göras. Polis och åklagare svarade då regeringen att rättsläget är oklart. Man hade inte nog på fötterna för att agera mot Pirate Bay. Just den frågan hade en åklagare redan utrett. Men regeringen var inte nöjd med svaret. Justitieministerns statssekreterare kontaktade då riksåklagaren och rikspolischefen, som i sin tur beordrade åklagare och polis att agera i alla fall.

“Närmare ministerstyre än så här är svårt att komma.” Så beskrivs händelseförloppet av Rapports källa ikväll.

USA bekräftade det hela ett par veckor senare, och Thomas Bodström lovade full öppenhet och alla korten på bordet. Men någon öppenhet blev det inte:

Före midsommar begärde Rapport att få se alla mejl som nyckelpersonerna på Justitiedepartementet fått under våren. Rapport fick en lång förteckning med ärenderaden synlig. Av den framgick att brevväxlingen om Pirate Bay, fildelning och upphovsrätt mellan justitie- utrikesdepartementen, USA:s Stockholmsambassad och svenska ambassaden i Washington.

Rapport begärde att få läsa 947 mejl. Mindre än en fjärdedel, 210 lämnades ut. SVT begärde då en överprövning av regeringen som beslutade att inte lämna ut resten av mejlen.

Någon vettig förklaring till varför regeringen plötsligt bestämde sig för att hemlighålla 737 mejl trots att den lovat full öppenhet lämnades aldrig. Det hela JO-anmäldes, men JO valde att fria alla inblandade.

Så med den här bakgrunden är det kanske inte så konstigt att de amerikanska intresseorganisationerna fortsätter försöka få svenska ministrar att begå olagligheter. Det här är en viktig fråga för USA. De har till och med hotat oss med handelssanktioner om vi inte gör som de kräver i upphovsrättsfrågor. Då kan man gissa vilken respekt de har för svenska lagar som förbjuder ministerstyre.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, ifpi, the pirate bay, pirate bay, usa, thomas bodström, håkan roswall, åsa torstensson

Väl talat, Konkurrensverket!

Konkurrensverket sågar fildelningslag sammanfattar IDG Konkurrensverkets svar på Renforsutredningen, som föreslog olika sätt för film- och skivbolagen att jaga fildelare. Rubriken är ingen överdrift. Yttrandet är på bara två sidor, men Konkurrensverket hinner ändå såga Renforsutredningens förslag jäms med fotknölarna och banka ner stumparna i marken.

Eftersom yttrandet är så kort, och det är ett rent nöje att läsa det, återger jag hela texten här:

Musik och film på Internet – hot eller möjlighet? (Ds 2007:29)
Er ref. Ju2007/7778/L3

Konkurrensverket anser att det från en samhällsekonomisk utgångspunkt är viktigt att intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter beivras. Dessa skydd har upprättats för att skapa incitament för kulturell utveckling vilket leder till ökad välfärd. Dock anser Konkurrensverket att de medel som används för att säker-ställa detta mål ska vara förenliga med väl fungerande marknader till nytta för konsumenterna.

Mot denna bakgrund avstyrker Konkurrensverket den av utredaren föreslagna modellen för att beivra intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter genom att Internetleverantörer ges rättighet och skyldighet att säga upp abonnemang.

Det huvudsakliga skälet för ett avstyrkande är att Konkurrensverket från en rättsäkerhetssynpunkt bedömer det som tveksamt att företag eller organisationer ägnar sig åt något som kan liknas vid myndighetsutövning.

Att ge Internetleverantörer en lagenlig rätt och skyldighet att säga upp abonnemang till följd av systematiska intrång i upphovsrätten innebär att leverantörer får långtgående befogenheter gentemot enskilda individer. En sådan ordning ställer krav på att befogenheterna kan tillämpas rättsäkert. Detta gäller inte minst när de utövas av företag eller organisationer som i huvudsak har bildats i kommersiellt syfte och inte med syftet att tillämpa lag. Till detta ska läggas att det tekniskt sett kan vara svårt att i efterhand kontrollera en anmälares påstående om att vissa datafiler vid en viss tidpunkt har gjorts tillgängliga i strid med de upphovsrättsliga reglerna när moderna fildelningsnätverk används av s.k. BitTorrent-typ.

När dessutom den som drabbas av en eventuell sanktion är en enskild individ utan alltför stora resurser vad avser ekonomiska medel, juridisk eller teknisk kompetens riskerar det kunna leda till en situation som kan innebära att godtyckliga beslut fattas vilka i slutändan allvarligt kan begränsa enskildas informationsfrihet.

En ordning där privaträttsliga organisationer agerar som myndighetsutövare riskerar dessutom i förlängningen att skada förtroendet för berörda aktörer såväl som för näringslivet i stort. Effektiva marknader skapas genom stabila spelregler, en effektiv tillsyn och så långt möjligt förutsägbara sanktioner. Det leder till att förtroende kan skapas mellan rättsvårdande myndigheter, marknadens aktörer (dvs. företag och organisationer) och medborgarna. Den föreslagna modellen riskerar att rubba denna tänka balans eftersom aktörer som agerar i vinstsyfte samtidigt ska ges rättighet och skyldighet att beivra lagöverträdelser. Denna uppgift bör i huvudsak vara något för de rättsvårdande myndigheterna att efter en eventuell anmälan ta initiativ till.

Konkurrensverket delar utredarens bedömning att de lagliga alternativen för elektronisk åtkomst av film och musik bör utvecklas.

Väl talat, Konkurrensverket!

Sen kan man ju fråga sig varför inte utredaren kunde begripa de här synpunkterna själv. Men så blir det kanske när man har varit på för många och för långa luncher med skivbolagens lobbyister. Det viktiga är att utredningen hamnar i papperskorgen där den hör hemma.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, cecilia renfors

Beatrice Ask om fildelningsdirektiv

“Ask säger nej till fildelningslag” är rubriken på en artikel från TT idag. Det låter ju bra, och de första bloggkommentarerna är odelat positiva.

Men tyvärr är rubriken lite missvisande. Det som Beatrice Ask säger nej till är inte fildelarjakten som sådan, utan att kommissionen i Bryssel försöker gå utanför sina befogenheter enligt de grundläggande EU-fördragen för att få igenom ett direktiv om (bland annat) fildelarjakt.

Det är i och för sig väldigt positivt att Beatrice Ask protesterar mot att EU försöker utvidga sin makt likt en ständigt växande amöba. Det är ett av de viktigaste problemen i europeisk politik just nu. Men det vore ett misstag att tolka Beatrice Asks svar som att moderaterna har svängt i fildelningsfrågan, och plötsligt skulle vara beredda att leva upp till sitt vallöfte att “inte jaga en hel ungdomsgeneration”. Någon sådan omsvängning har inte skett, i vart fall inte ännu.

Det framgår också av artikeln, där reportern ställer frågan om regeringen nu underkänner Renforsutredningen om fildelning och tänker låta bli att lägga fram den som lagförslag.

- Det går inte att göra den enkla kopplingen, säger Rickard Wessman, Beatrice Asks pressekreterare.

- Det kan du fetglömma, hade varit ett annat sätt att formulera samma svar.

Men låt oss ta det från början. Upprinnelsen till det hela är en skriftlig fråga som moderaten Karl Sigfrid ställde till justitieministern, och som hon svarade på häromdagen. Karl Sigfrids fråga handlade om ett direktiv som ännu inte är antaget, utan är på väg genom byråkratin nere i Bryssel just nu. Det direktivet kallar Beatrice Ask i svaret för “det straffrättsliga sanktionsdirektivet”. Ett annat namn på samma direktiv är IPRED2. Free the Mind uppmärksammade justitieministerns svar, och konstaterade att invändningarna bara handlar om sättet som direktivet handläggs på, inte om innehållet i sak.

Renforsutredningen som presenterades i september bygger på ett annat EU-direktiv som brukar kallas för IPRED1. Olika siffror på slutet, alltså. IPRED1 är redan antaget av EU, och det som diskuteras nu är om och hur direktivet ska införas i svensk lagstiftning. IPRED2 håller EU-kommissionen på att trycka igenom beslutskvarnarna i Bryssel, men på ett så uppenbart rättsvidrigt sätt att till och med varma EU-anhängare som moderaterna reagerar. Trots att moderaterna som sagt inte har några särskilda invändningar i sak mot att jaga en hel ungdomsgeneration.

Men även om det är tråkigt att Beatrice Ask och regeringen ännu inte förstått fildelningsfrågan, är det bra att de reagerar mot hur det går till i praktiken när beslut fattas i Bryssel. Nästa logiska steg skulle vara att de välkomnar en debatt om det demokratiska underskottet i EU, och låter svenska folket folkomrösta om huruvida vi vill permanenta och förvärra det underskottet. Men svänger moderaterna på den punkten under mandatperioden lovar jag att äta upp en hatt.

…………

Uppdatering: IDG skriver om ärendet och betonar att det handlar om motstånd mot formaliteterna.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, eu-konstitutionen, upphovsrätt, fildelning, ipred, beatrice ask, karl sigfrid

Döende bolag vill förbjuda framtiden

Piratnedladdningen av musik, film och data fortsätter att växa, skriver TT i ett telegram. Det är inte alls förvånande att det är så, och det är naturligtvis glädjande. Det visar att svenska folket har förstått fördelarna och möjligheterna som den nya teknologin ger. De miljarder som staten satsade på bredbandsutbyggnad har givit resultat.

Men alla är förstås inte glada över att världen går framåt. På nittonhundratalet gick det att tjäna mycket pengar på att distribuera film och musik på skivor och kassetter. I det förra århundradet var det bara stora företag med massor av anställda som klarade av att sprida kultur så att den blev tillgänglig för många människor. Därför kunde de ta bra betalt för att göra det. Men den tiden är förbi nu.

Idag kan vem som helst sprida vad som helst i princip gratis med en knapptryckning. Då behövs det inte jättelika skivbolag som ska ha hutlöst betalt för att flytta inspelad kultur från punkt A till punkt B. Att skivbolagen försvinner är lika naturligt som att isutkörarna försvann när kylskåpet kom, eller att hovslageribranschen gick tillbaka när bilen ersatte hästen.

Men inga teknikskiften går helt smärtfritt. Idag finns det fyra stora skivbolag som har lagt under sig 70% av världens skivförsäljning. Det är Universal, Sony BMG, EMI och Warner Music. Även om de inte längre har någon affärsidé som håller, har de ännu så länge andra resurser. De har fortfarande väldigt mycket pengar, och deras lobbyister har väldigt mycket inflytande över lagstiftarna. Dels i Sverige, men framför allt i Bryssel.

EU-kommissionären Viviane Reding har fildelningen som en av sina huvudfrågor. Hon är beredd att göra vad som helst för att försöka stoppa det nya och bevara de gamla strukturerna. Precis som den svenska Renforsutredningen, vill Viviane Reding att intresseorganisationer som IFPI ska få kräva fram uppgifter på fildelare direkt från internetleverantörerna, och sedan stänga av fildelarna från internet.

Skulle hon och skivbolagen lyckas skulle det bli en mycket lustig situation. De allra flesta under 30 fildelar, och många äldre också. Erfarenheten visar att det inte fungerar att skrämma dem till lydnad genom att statuera exempel och döma enstaka fildelare till drakoniska straff. Så vad har myndigheterna tänkt sig? Ska alla under 30 stängas av från internet?

Då kanske man skulle kunna få bukt med “problemet” att tekniken har gjort hela världens kultur tillgänglig för var och en. Men på sikt skulle inte det heller kunna rädda skivbolagen. De behövs inte längre, och marknadsekonomin är obönhörlig mot företag som inte har något att tillföra. De försvinner och lämnar plats för nya aktörer, som har förstått att anpassa sig efter verkligheten. Det ser vi fram emot. Dags att dö, dinosaurier!

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, ifpi