EU:s demokratiska underskott i praktiken

Idag höll EU-nämnden utrikesnämnden ett öppet sammanträde om den nygamla EU-konstitutionen, som numera ska kallas för fördrag (trots att det är precis samma innehåll i sak som konstitutionen som Frankrikes och Hollands folk röstade nej till, förutom några symboler). Men ingenting nytt framkom. Fördraget som inte får kallas för konstitution kommer att trumfas igenom av Europas maktelit, vad medborgarna än tycker om saken. Det är en mycket olycklig utveckling för Europa.

Det demokratiska underskottet ger lobbyisterna makten
Felet med den nya konstitutionen är att den permanentar det demokratiska underskottet. I klartext betyder det att det blir ännu lättare för storföretagens lobbyister att få EU-kommissionen att göra som de vill, och ännu svårare för aktivister i gräsrotsrörelser att göra sig hörda. Vi pirater har sett vad det innebär i praktiken.

Piratpartiet står för delad kultur, fri kunskap och ett skyddat privatliv. De senaste åren har vi sett en utveckling i helt fel riktning på just de områdena. Upphovsrätten har skärpts, det patenterbara området har växt och skyddet för privatlivet är på väg att försvinna helt, i en strid ström av nya förslag om övervakning och kontroll. Allt på initiativ från Bryssel.

Faktum är att nästan alla de lagar och förslag vi pirater slåss emot kommer just från EU-kommissionen därnere. Det är ingen slump. Det beror på det demokratiska underskottet. De dåliga lagar vi ser införas i Sverige är bara effekten av ett underliggande systemfel i hur makten i EU är uppdelad. Jag ska berätta varför jag ser det så.

Parlamentariker lyssnar, kommissionärer kör bara på
Innan jag engagerade mig i Piratpartiet var jag aktivist mot mjukvarupatent. Det gjorde att jag fick anledning att på nära håll följa hur det går till när EU fattar beslut i en kontroversiell fråga. På ena sidan stod EU-kommissionen. På den andra vi aktivister. Slagfältet var EU-parlamentet. Så brukar det alltså alltid vara, men det visste jag inte då.

När man är politisk aktivist försöker man (bland annat) kontakta politiker och presentera fakta och sakargument, för att försöka övertyga dem om att fatta rätt beslut. Det fungerar faktiskt mycket bättre än man tror. Mejlar man till en EU-parlamentariker eller riksdagsman och redogör sakligt för vad sin ståndpunkt, kommer det att bli läst. Oftast får man ett svar också. Vad man än kan tro innan man faktiskt har försökt själv, är det lätt att få kontakt med EU-parlamentariker och riksdagsmän. De blir glada över att väljare vill prata med dem, och är ofta uppriktigt intresserade av att få höra genomtänkta argument och relevanta fakta.

Men det här gäller inte för statsråd i regeringen eller kommissionärer nere i Bryssel. Där är det tvärtom. Som aktivist lär man sig snabbt: Riksdagsmän och EU-parlamentariker är lätta, ministrar och kommissionärer är omöjliga för en vanlig medborgare att få kontakt med. Och så ska det faktiskt vara också. Det är skillnaden mellan den representativa makten (riksdag och parlament) och den verkställande (regering och kommission). Ministrarna och kommissionärerna är helt enkelt för upptagna med att sköta den dagliga verksamheten för att ha tid att också sköta kontakten med medborgarna. Det är de folkvalda parlamentarikernas jobb. Ministrarnas och kommissionärernas jobb är att köra på och se till att verksamheten går framåt.

Men för att det här systemet ska fungera måste det finnas en tillräckligt stark återkoppling från det folkvalda parlamentet till den verkställande makten. I den svenska riksdagen (och alla andra parlamentariska demokratier) finns den återkopplingen i och med att regeringen bara kan fortsätta vara regering så länge den har parlamentets förtroende. Men i EU fungerar det inte så. EU-kommissionärerna utses inte av det folkvalda parlamentet, utan av de olika medlemsländernas regeringar. Den skillnaden är själva kärnan i det demokratiska underskottet. Det är det som gör EU så odemokratiskt. Och det är därför de flesta av kommissionens förslag är beställningsprodukter från storföretagen som är impopulära bland vanligt folk.

Sverige är en parlamentarisk demokrati
I en parlamentarisk demokrati är det regeringen - den verkställande makten - som sitter på det mesta av makten. Det är som det ska vara. När riksdagen väl har valt en statsminister är det han som bestämmer. Det enda riksdagen kan göra (för att hårddra det) är att sparka ut honom om han inte håller måttet, och välja någon annan istället.

Det är bara regeringen som har förslagsrätt (kan lägga propositioner), och det är bara regeringen som kan göra av med statens pengar (enligt budgetpropositionen som läggs av regeringen). Riksdagsmännens roll är i första hand att hålla koll på att regeringen sköter sig bra, och vara beredd att ställa ett misstroendevotum om så inte är fallet.

Riksdagsmännen har ett egenintresse av att sköta den här uppgiften så bra de kan. Riksdagsmännen är nämligen beroende av folket för att få behålla sina mycket attraktiva jobb som parlamentariker även efter nästa val. Om de fortsätter stödja en regering som fattar väldigt mycket impopulära och dumma beslut, riskerar de själva att bli av med jobbet.

Därför funkar den parlamentariska demokratin åtminstone någorlunda bra i praktiken. Riksdagsmännen har ett egenintresse av att lyssna på vanligt folk, för att kunna behålla sina jobb. Det är förklaringen till varför det är så jättelätt att få kontakt med en riksdagsman. De har också ett egenintresse av att berätta för sina partikamrater i regeringen vad det är för strömningar som rör sig i folkdjupet. Medborgarna bryr sig ju bara om vad det är som faktiskt händer, och det är bara regeringen som kan få saker att hända.

Hackordningen är alltså: Folket på parlamentarikerna, och parlamentarikerna på regeringen. Folket kan avsätta parlamentarikerna vart fjärde år, så folket har makt att sätta bakom orden. Och parlamentarikerna kan avsätta regeringen när som helst, så de har också ett trovärdigt hot att backa upp sina ord med. På det hela taget fungerar det här systemet hyfsat.

Men EU är annorlunda
I EU är det nästan på samma sätt, men med en fundamental skillnad som gör att den demokratiska återkopplingen inte funkar.

Den verkställande makten, regeringen, motsvaras i EU av kommissionen. Det är bara den som har förslagsrätt (kan lägga propositioner, även om det kallas något annat i EU), och det är bara den som kan göra av med pengar på något seriöst sätt. Det är också kommissionen som har den direkta kontrollen över hela EU:s byråkratiska apparat, precis som regeringen i Sverige har den direkta kontrollen över den svenska statsförvaltningen.

Om det var EU-parlamentet som utsåg kommissionen skulle det vara en helt vanlig parlamentarisk demokrati. Men det är det inte. Kommissionärerna utses nämligen inte alls av en regeringschef som har parlamentets förtroende. De är istället icke-valda tjänstemän som är utsedda av de olika medlemsländernas regeringar.

Det gör att kedjan folket -> parlamentet -> makten inte längre funkar. Det första steget fungerar bra. EU-parlamentariker är lätta att få kontakt med, och är intresserade av vad de får höra från engagerade medborgare. Men steg två fungerar inte. Parlamentet har inte samma makt att byta ut den verkställande makten som det skulle haft i en demokrati. Det leder till att makten - kommissionen - inte har samma egenintresse av att lyssna på parlamentarikerna som det har i demokratiska system.

Det leder till stora skillnader i praktiken. Eftersom kommissionärerna inte är beroende av att “ställa sig in” hos folket för att få behålla sina jobb, har de inte någon särskild anledning att lyssna så mycket på vad parlamentarikerna har fått höra från vanligt folk. Lite grand lyssnar de förstås av ren hövlighet, men när “push comes to shove” vet de att de i praktiken kan köra över både parlamentet och medborgarna utan några särskilda efterräkningar.

Kommissionen har inget direkt egenintresse av att göra det som folket vill att de ska göra. Kommissionen kan bestämma själv vad den vill göra, och sitta kvar ändå. Och då blir det som det blir.

Därför suger det mesta från Bryssel
De enskilda kommissionärerna är förstås inte onda människor av naturen, utan drivs säkert av en önskan att göra det som de tror är bäst för Europa och dess folk. Men eftersom de inte är beroende av feedback från sagda folk, lyssnar de inte särskild mycket på den allmänna opinionen. De får istället sin världsbild av dem de umgås med i det dagliga livet. Och vilka är det då?

Jo, det är tjänstemännen som arbetar för dem inom EU-byråkratin. Och det är lobbyisterna som har resurser att ordna spännande dyra seminarier, bjuda på dyra luncher på exklusiva Brysselrestauranger, och rent allmänt alltid servera sina argument tillsammans med champagne.

Ingen människa är mer än människa, och det gäller kommissionärer i Bryssel lika väl som alla andra. Man färgas av den grupp man ingår i. Man smittas av den världsbild som de man pratar med har. Man ser frågor ur det perspektiv alla runt omkring en gör.

Och däri ligger knuten. EU-kommissionen, som är sätet för den verkliga makten över EU, lever in en värld som består av dels EU-byråkraternas egna intressen, dels storföretagens intressen via lobbyisterna.

Resultatet kan ses i en lagstiftning nära dig. Mer eller mindre vartenda direktiv som kommer från Bryssel ser ut som ett beställningsjobb från storföretagen och makteliten. Copyrightdirektivet, datalagringsdirektivet, sanktionsdirektivet IPRED1, kriminaliseringsdirektivet IPRED2, etc, etc. Nämn vilket direktiv eller EU-initiativ som helst, och nästan utan undantag passar det in i det här mönstret.

Det är inte en slump. Det är ett symptom på det som brukar kallas det demokratiska underskottet. På lång sikt är det det här vi ska ändra på. Just nu håller vi pirater på och slåss mot olika direktiv ett och ett, för att åtminstone begränsa skadeverkningarna så långt det går. Det är ett viktigt arbete, och det ska vi fortsätta med.

Men på sikt måste vi göra något åt själva strukturen som producerar den strida strömmen av förslag som driver Europa allt längre mot ett samhälle vi inte vill ha.

De som är anhängare av EU som tanke har rätt att kräva ett demokratiskt Europa som de kan vara stolta över. Och de som är skeptiska till EU-tanken har i vart fall rätt att kräva att det är demokratiskt.

Dit ska vi. Men det kommer inte gå på en kafferast. Och att anta fördraget som inte får kallas för konstitution är ett gigantiskt steg i fel riktning.

Uppdatering: Sydsvenskan ger en utförlig bakgrund till fördraget och toppmötet. DN , DN, DN, SvD, SvD, SvD, Sydsvenskan, Sydsvenskan och Sydsvenskan rapporterar från mötet. Carl Bildt anser sig ha starkt stöd för fördraget och ser mest fram emot middagen med kollegorna. SvD kommenterar också på ledarplats, och Max Andersson (mp) håller med till sin egen förvåning.

---

Jag har bloggat om det här tidigare under rubriken Ett bra nej för Europa.Frågan har diskuterats i Piratpartiets forum bland annat i trådarna Nej till EU-konstitutionen, Diskussion om EU-konstitutionen, Absolut makt, For your eyes only och Margot Wallström erkänner: det är samma EU-konstitutionPingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, eu-konstitutionen, aktivism, demokrati, upphovsrätt, fildelning, övervakning, datalagringsdirektivet, ipred

Vad ska FRA med en superdator till?

I dagarna inviger Nationellt Superdatorcentrum NSC en ny anläggning i Linköping, skriver Computer Sweden. Med en beräkningskapacitet på 60 teraflops blir det inte bara den kraftfullaste datorn i Sverige. Den kommer också placera sig mycket bra på listan över världens 500 snabbaste datorer, enligt ett pressmeddelande från Superdatorcentrumet. Just idag är världens snabbaste dator i USA på 280 teraflops, och den snabbaste som är under konstruktion ska ge 438 teraflops, skriver IDG i en annan artikel. 60 teraflops i Sverige är inte dåligt.

Det här är förstås roligt. Superdatorcentrumet servar hela den svenska forskningsvärlden, från universitet till privata företag som Saab. Det är utmärkt att svenska forskare får tillgång till ordentliga verktyg, så att vi förhoppningsvis kan hålla oss kvar som framstående forskningsnation även i framtiden. Grattis, Linköping!

Men forskningsdatorn i Linköping kommer bara att få behålla sin position som Sveriges snabbaste dator i några månader. Inom kort invigs ytterligare en superdator i Sverige, som klarar hela 180 teraflops, alltså tre gånger så mycket. Den datorn ska stå hos Försvarets Radioanstalt FRA.

Vad är det här för prioriteringar? 60 teraflops för hela Sveriges spjutspetsforskning inom bioteknik, materialforskning, nanoteknologi, meteorologi och klimatforskning. Men tre gånger så mycket till radiospionerna ute i skogen på Lovön. Varför då? Och framför allt: vad levererar FRA som ger oss valuta för de pengarna?

Frågan “varför då” kan man gissa ett svar på. FRA ska antagligen använda sin superdator för att kunna knäcka krypteringen på mobiltelefonsamtal som går via GSM. I sin öppna årsredovisning för 2006 skriver FRA att “ett antal viktiga forceringsgenombrott har gjorts under året inom [kryptologin]“. När vi diskuterade saken i Piratpartiets forum pekade någon på en sida hos Wikipedia om GSM-krypteringen, som nämner en forskningsrapport som publicerades just 2006. Författarna till forskningsrapporten skriver bland annat:

We present a very practical ciphertext-only cryptanalysis of GSM encrypted communication, and various active attacks on the GSM protocols. [...] Unlike previous attacks on GSM that require unrealistic information, like long known plaintext periods, our attacks are very practical and do not require any knowledge of the content of the conversation. [...] As a result, our attacks allow attackers to tap conversations and decrypt them either in real-time, or at any later time.

Allting som gäller FRA är ju förstås jättehemligt, så ska man få en bild av vad de sysslar med är man till stor del hänvisad till gissningar. Men den här gissningen tycker jag känns helt rimlig. Under 2006 görs ett genombrott inom kryptoanalysen som gör det möjligt att avlyssna GSM-samtal om man har en riktigt bamsig superdator. Samma år äskar FRA pengar för en riktigt bamsig superdator, och hänvisar till kryptologiska genombrott som gjorts under året. (Att de dessutom formulerar sig så att det vid en slarvig genomläsning verkar som om det var FRA själva som hade gjort genombrottet visar väl bara på att de är bra på att äska pengar ur budgeten. De ljuger i vart fall inte, även om de formulerar sig skickligt.)

Det här scenariot passar också bra ihop med att FRA är så väldigt upprörda över att Post och Telestyrelsen vill släppa en del av frekvensspektrumet fritt som skulle göra det svårare för FRA att avlyssna satellitkommunikation. Det skulle ju vara lite retsamt för dem om de just har installerat en av världens kraftfullaste datorer för att kunna knäcka krypteringen på det de snappar upp ur etern, och de sedan inte längre kan snappa upp några signaler att dekryptera. Men det är ett sidospår. Frågan just nu var vad de egentligen sysslar med.

Till dess att någon som uppenbarligen vet bättre kan förklara för mig varför jag har fel, står jag fast vid gissningen att FRA ska använda sin superdator till att avlyssna GSM-trafik. Då har vi ett svar på frågan varför FRA är så intresserade av väldigt mycket datorkraft.

Men den uppenbara följdfrågan har jag inget svar på. Vad har FRA levererat som motiverar att staten ska ge dem tre gånger så mycket datorkraft som spjutspetsforskningen i Sverige får att dela på?

Fram till det kalla krigets slut var FRA en vettig och rimlig del av det svenska totalförsvaret. Deras huvudsakliga verksamhet var att lyssna på den normala taktiska radiokommunikationen mellan ryska förband, för att snabbt kunna upptäcka om det var någonting ovanligt i görningen. För att göra det hade de en mängd lyssningsstationer, eller “bon” med deras internjargong, utspridda över Sverige. Enligt alla tillgängliga uppgifter skötte de den verksamheten på ett utmärkt sätt. Men idag är nästan alla bon nerlagda. Det är ju i alla fall helt omöjligt för ryssarna att dra igång en stormobilisering i smyg utan att det syns direkt på satellitfoton. Därför finns det inte längre någon anledning för oss att skicka DC3:or att smyga längs den ryska territorialgränsen.

Men trots att FRA mer eller mindre har lagt ner sin tidigare huvudverksamhet, har de fortsatt få anslag varje år sedan det kalla krigets slut. Varför är det en vettig användning av skattebetalarnas pengar?

Eller för att återknyta till superdatorerna: Vad kan FRA visa upp för konkreta resultat av sin verksamhet från 1989 och framåt? Om de skulle svara skulle de förstås hänvisa till att allt är hemligstämplat, men på 18 år borde det ändå finnas ett antal ärenden som går att berätta om såhär i efterhand utan att det äventyrar rikets säkerhet. Kan vi få höra några framgångssagor?

Medan vi väntar på svaret finns det gott om material som visar vad Superdatorcentrumet i Linköping har bidragit med. Tidigare projekt från 2001 och framåt finns beskrivna här, och pågående projekt finns här.

Vad har FRA för framgångar att redovisa som motiverar att de får en tre gången snabbare dator än Linköping av staten? Vad har de levererat som är tre gånger viktigare för Sverige?

---

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, fra, kryptering, superdator, forskning

Flyttat hit från Blogger

Jag har nu flyttat den här bloggen hit till WordPress från Blogger. I första hand för att WordPress ger automatisk besöksstatistik, men det verkar finnas en del andra bra saker där också.

Äldre artiklar och kommentarer är kopierade hit, men kommer att ligga kvar där de låg också för att inte bryta eventuella länkar.

Välkommen hit till Christian Engström (pp) på WordPress.

Upphovsrättskramare kramar får

I april bestämde sig det norska partiet Venstre (som motsvarar folkpartiet fast det inte låter så) för att anta en kopia av Piratpartiets program om fildelning och upphovsrätt. Det blev vi väldigt glada för. Sharing is caring.

Men två norska musiker tyckte det var ett dåligt beslut. För att protestera överföll de idag ett får på Hardangervidda. Ja, du läste rätt. Bergensavisen har bilderna:

Aktionen var arrangerad av Musikbranschens Antipiratkampanj berättar den norska motsvarigheten till Stim stolt på sin hemsida.

Nu sitter jag och funderar på hur man kommenterar det här utan att bli totalt fånig. Men det går bara inte. Läs den norska artikeln istället.

Fåret uppges må efter omständigheterna bra.

Uppdatering: Piratpartiet kommenterar fårkramningen i ett pressmeddelande.

---

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, norge, upphovsrättskramare, fårkramning

Varför ska bdsm-porr diskrimineras?

Tre män, varav en 85-åring, har åtalats för att ha spridit bdsm-porr i butiker i värmländska Charlottenberg, rapporterar TT. “Olaga våldsskildring” kallar åklagaren det för.

Projo och Blogge skriver bägge mycket bra om det här.

Kalla mig gärna gammeldags, men varför i h-vete ska staten lägga sig i vilka filmer med samtyckande vuxna som andra samtyckande vuxna tittar på?

Att man inte visar brutala splatterfilmer i SVT på bästa Bolibompatid är väl en sak. Så långt är jag med. Jag blir själv illa berörd av många av våldsskildringarna i vanliga tevedeckare, så en varning i tevetablån så man kan bestämma själv kan vara på sin plats ibland. Men då pratar vi om våld. Åtalet handlar om sex.

Att staten ska skydda vuxna människor från att själva köpa vilka filmer de vill, ser jag bara ingen anledning till. I synnerhet filmer om sex, som är en av de mest positiva och livsbejakande saker som överhuvudtaget finns i samhället. Vare sig det handlar om lite ovanligare fetishinriktat sex eller vanligt vanilj. Jag behöver inte statens hjälp för att avgöra vad jag gillar och inte.

Heja Projo och Blogge!

---

Pingat på Intressant.Andra bloggar om: piratpartiet, politik, censur, yttrandefrihet, sex, porr, bdsm

Klockren fildelningsmotion av Karl Sigfrid mfl

I augusti skrev den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid en klockren debattartikel i DN om upphovsrätten. Då utnämnde jag honom till hederspirat och hälsade honom med ett Arrr!

Det står jag fast vid, efter att ha läst en lika klockren motion med titeln Avkriminalisera fildelningen genom en begränsad upphovsrätt. Den är undertecknad av Karl Sigrid tillsammans med tre moderata kollegor och centerpartisten Staffan Danielsson. Välkomna ombord allihop! Arrr, arrr, arrr, arrr! Det här är faktiskt rätt kurs mot framtiden.

Motionen börjar med en enda enkel att-sats:

• begränsa upphovsrätten så att kopiering av immateriella verk för icke-kommersiellt bruk blir tillåtet.

Enklare kan det inte sägas. Det här är inte riktigt hela Piratpartiets förslag till reformerad upphovsrätt, men det är den viktigaste och den mest kontroversiella punkten. Kan vi bara bli överens om det här kommer övriga justeringar som behövs för att få upphovsrätten i balans inte vålla några problem. Det är att släppa den icke-kommersiella kopieringen fri som är själva kärnan. Det är här man måste börja.

Och det gör motionen på ett alldeles föredömligt sätt. Det bästa med den är faktiskt inte att den kommer till rätt slut, alltså att icke-kommersiell kopiering måste släppas fri. Det bästa är att den förklarar varför på ett så pedagogiskt och välunderbyggt sätt.

Det är faktiskt svårt att välja ut stycken att lyfta fram. Hela texten är bra, så läs den. Här är länken igen.

Men lite grand kan jag ändå inte låta bli att citera lite ur de olika styckena i motionen.

Motivering

Att med rättsliga insatser försöka stoppa fildelningen för att rädda branscher som inte klarar att leva sida vid sida med den tekniska utvecklingen är som att försöka förbjuda kopieringsapparater för att öka tryckeriernas affärsmöjligheter.

Bra! Pang på rödbetan. Det har varit alldeles för många gråtande skivbolagsdirektörer i teve. Kan de inte konkurrera får de lägga ner. Så är det att driva affärer.

Upphovsrätten - ett monopol utan folklig förankring

Precis. Motionen lyfter fram siffror som styrker det som sägs i rubriken.

De nya affärsmodellerna är redan här

Det är viktigt att skilja mellan kreatörernas intresse och distributörernas intresse. Medan skivbranschen ser fildelningen som ett problem är det mängder av nya artister som tack vare tekniken får en snabb och gratis distributionskanal. Inkomster kan de få på andra sätt än genom att sälja skivor

Finns inget att tillägga. Just det här att det är skillnad mellan artister och rättighetsinnehavare är det många debattörer som har missat, när de pratar om “kompensation” för det ena eller andra.

Upphovsrätt är inte ägande

Nobelpristagaren FA Hayek förklarar skillnaden mellan konventionell äganderätt och upphovsrätt, och påpekar att det är stor skillnad på begränsade materiella resurser och obegränsade immateriella. Upphovsrätten medför inte ökad innovation. Dags för nästa Nobelpirat:

En senare Nobelpristagare, Milton Friedman, beskriver upphovsrätten som ett monopol som minskar utbudet till en nivå under den optimala. Upphovsrätten och de förbud som följer därav bör enligt Friedman främst beskrivas som en inskränkning av yttrandefriheten.

Även om det här kan tyckas vara lite väl filosofiska punkter att ha med i en riksdagsmotion, är det en del av styrkan i motionen att den verkligen förklarar ordentligt och på djupet. För andra riksdagsmän och/eller debattörer är den här motionen ett utmärkt sätt att faktiskt förstå vad det handlar om. Det är den här typen av grundläggande resonemang som ligger till grund för piratrörelsen, både i Sverige och globalt. Ska man begripa piraterna måste man begripa det som står i det här stycket i motionen.

Och slutet på stycket är precis på pricken:

Ett rimligare alternativ än dagens upphovsrätt är att den som offentligt säljer en produkt får acceptera att andra använder sin frihet och sin äganderätt till att skapa kopior för eget bruk. Det är inte heller ekonomiskt motiverat med ett monopol som syftar till att ge upphovsmannen rätt att tjäna pengar på sin verksamhet. I andra sammanhang kräver vi att företagare har en affärsmodell som fungerar utan monopollagstiftning. Varför skulle inte det gälla artister?

Fildelning - en ny variant av en gammal tradition

Inget nytt under solen, men den nya tekiken har gjort det snabbare, roligare och bättre. Så här har folk faktiskt gjort i alla tider med de medel som stod till buds just då.

Kommersiellt och icke-kommersiellt bruk

Det här är också ett centralt stycke. Dagens upphovsrätt är gjord för ett lågutvecklat samhälle där kopiering bara kan ske i kommersiell skala. Ska man tillämpa den lagstiftningen på vårt högutvecklade samhälle “krävs det att i stort sett alla medborgare utsätts för visitationer och regelbunden husrannsakan”, som motionen uttrycker det.

Men läs hela stycket, som sagt. (Och ja, det gäller speciellt dig, Cecilia Renfors. Fundera i synnerhet på hur klokt det är att tvinga internetoperatörerna att bli cencurorgan, när det snart blir möjligt att ha hela den samlade musikhistorien i fickan och kunna dela med sig av den utan att någon operatör är inblandad. Det är för övrigt precis samma poäng som Rick Falkvinge gjorde i finsk teve häromveckan. Skulle det inte ha varit lämpligt att beakta det i utredningen?)

Jakten på fildelare har ett pris

Bra redogörelse för razzian mot The Pirate Bay och övergreppen i samband med det.

Utredningar

Och här, Cecilia Renfors, ett stycke riktat direkt till dig. Jag citerar hälften:

Förslaget kommer dessutom leda till att en integritetskränkande övervakningsapparat måste byggas upp för att inspektera vad användare gör på Internet. Internetleverantörerna har reagerat kraftigt mot förslaget om att de ska påtvingas polisiära uppgifter.

I takt med att anonymiseringsverktyg och krypteringslösningar blir bättre kommer jakten på fildelare att kräva en allt mer omfattande övervakningsapparat. Denna apparat kan göra livet besvärligt för många, men den kan inte stoppa den tekniska utvecklingen.

Fildelning är en del av marknaden

För den som vill förstå marknaden förklarar motionen det man behöver veta:

Konsumenter vill ha sin musik och sina filmer omedelbart och gratis. Så ser dagens mediemarknad ut, och de aktörer som vill tjäna pengar på immateriella verk måste anpassa sig till det.

Sen är det faktiskt upp till företagen själva och/eller nya entrepenörer att luska ut exakt hur det ska gå till. Det kallas för marknadsekonomi, helt enkelt.

Utveckling bättre än repressiva lagar

Jag citerar hela det sista stycket:

Människor som förstår den tekniska utvecklingen inser att tekniken förändrar sedvanor och måste få genomslag i lagstiftningen. Gemensamt för de som instämmer i att vi bör tillåta fildelning är att de är framtidsoptimistiska och teknikvänliga. Ju mer insatta de är i den tekniska utvecklingen desto tydligare ser de att slaget mot fildelningen inte bara är förlorat, utan att det har varit förlorat sedan ett decennium tillbaka. Istället för att motarbeta utvecklingen bör vi konstatera att fildelningen har blivit en del av vår kultur, och därmed en marknadsförutsättning som kreatörer måste kunna hantera. För dem som ser möjligheterna med tekniken är utvecklingen positiv, och genom att avkriminalisera fildelningen skapar vi förutsättningar för att framtidens upplevelseindustri snabbare ska finna sina nya affärsmodeller.

Javisst. Det är faktiskt någonting positivt som håller på att hända, inte någon katastrof. Internet är kul, och med vettig lagstiftning blir det ännu roligare. Vi har bara sett början till något fantastiskt ännu. Det är den här vägen vi ska gå.

Därför uppmanar jag riksdagens alla ledamöter att bifalla den här motionen. Då sätter vi rätt kurs mot framtiden.

---

Pingat på Intressant.Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, övervakning, karl sigfrid, staffan danielsson, cecilia renfors

Linander om fildelningslagen och vansinnesdomen

Johan Linander (c) kommenterar vansinnesdomen i USA mot tvåbarnsmamman Jammie Thomas, som (mot sitt nekande) dömdes att betala 1,4 miljoner kronor i skadestånd till skivbolagen för att ha delat ut 25 låtar på Kazaa.

Linanders inlägg i sig är väl okay. Han ställer sig tveksam till beloppets storlek, och påpekar att den signal som sänds är att det är livsfarligt att motsätta sig skivbolagets förslag till “frivilligt” straff på 3000 dollar (15.000 kronor), och istället försöka få sin sak prövad. So far, so good.

Men i den efterföljande diskussionen på Linanders blogg börjar han slira högst betänkligt, och säga en del märkliga saker.

För det första har han missuppfattat en sakuppgift (men det kan vem som helst göra) och tror att det var böter som dömdes ut. Det stämmer inte. Det var frågan om ett skadestånd (”statutory damages”), inte böter. Källa: Ars Technica

Linander har alldeles rätt i att det är en stor skillnad mellan brottsmål (böter) och civilmål (skadestånd). I civilmål är beviskraven mycket lägre för skivbolagen, och de bestämmer själva hur mycket de vill begära istället för att vara hänvisade till en praxis om 80 dagsböter. Dessutom kräver brottsmål att polisen och rättsväsendet prioriterar målet tillräckligt högt för att driva det, medan civilmålet kan drivas av skivbolaget självt med den frenesi de önskar.

Därför vill skivbolagen att de ska få möjlighet att ge sig på fildelarna med civilmålsvapnet. Ja, faktum är att de KRÄVER det av de svenska lagstiftarna. Och det är här som Linander dras med ut på riktigt djupt vatten.

Att domen mot den amerikanska tvåbarnsmamman är intressant för oss i Sverige beror enbart på att regeringen lagt ett lagförslag
och släppt en utredning som ska bereda vägen för den här typen av verksamhet i Sverige. Annars skulle den bara vara ytterligare ett exempel på att de amerikanska skivbolagen är bindgalna och att rättvisan i USA allt som oftast bygger på principen “rikast vinner”. Kanske lite småintressant för den som tycker om att himla med ögonen åt knasigheter i andra kulturer, men knappast någon nyhet.

Men just nu är målet högintressant eftersom det visar i praktiken vart regeringen vill leda oss. Av allt att döma med Johan Linanders stöd.

I kommentarerna frågar nämligen Steelneck Linander vad han själv har gjort eller tänker göra för att stoppa den föreslagna lagen. Inte ett smack, blir svaret. Eller ja, han har tänkt “hoppas” att EG-domstolen dömer ut direktivet så att han själv slipper ta ställning till det i riksdagen. Men blir det inte så kommer han att stödja det för att han “måste”. I mina öron låter det snubblande likt den gamla klassikern “jag följde bara order”.

Lite upplysningar som du kan ha glädje av, Johan Linander:

• En svensk riksdagsman “måste” inte rösta för eller mot någonting alls om han inte vill. Han eller hon är vald på ett personligt mandat, och förväntas använda sitt eget omdöme för att efter bästa förmåga välja den väg som är bäst för Sverige. Det gäller även om anställda tjänstemän i Bryssel tycker något annat efter att ha lunchat med skivbolagens lobbyister, eller till och med om amerikanska storföretag KRÄVER det. Väljer du att lägga dig platt är det ett val som du och bara du har gjort. Ingen kan tvinga dig till det. Du måste själv ta ansvaret om du väljer att göra det.
• Regeringens förslag är en sanslös överimplementation av direktivet. Inte ens om vi skulle implementera direktivet till punkt och pricka (oaktat vad EG-domstolen kan komma att säga) skulle vi behöva införa allt det som det svenska lagförslaget innhåller. Tyvärr verkar den borgerliga regeringen ha övertagit Thomas Bodströms gamla strategi för att få igenom lagstiftning som medborgarna inte vill ha: Driv frågan stenhårt i alla forum där det inte syns utåt, och skyll på Bryssel om någon klagar. Nu faller även Linander in i den skaran. Det är väldigt tråkigt att se.
• Även om det svenska förslaget inte hade varit en överimplementation, utan att direktivet verkligen krävde att vi avskaffar rätten till skyddad elektronisk kommunikation, införde skamstraff och la ut delar av rättsskipningen på entrepenad till privata intresseorganisationer, så behöver den svenska riksdagen inte låta sig hunsas ändå. “Riksdagen stiftar lag” står det i Regeringsformen 1 kap 4 §. Kolla själv om du vill. Den regeln gäller fortfarande, även om vi har gått med i EU.

Dessutom tycker jag att Linanders motiv för att lägga sig platt är uppseendeväckande. “Annars blir Sverige som land skadeståndsskyldigt, och roligare kan man ha för skattepengarna” skriver han i en av kommentarerna. Bra att du talar sånt klarspråk, Linander. På den här punkten tycker vi helt enkelt olika, du och jag.

Själv har jag svårt att tänka mig en bättre användning av skattepengar överhuvudtaget, än att stå upp för både rättsäkerheten och rätten till privat kommunikation på en och samma gång. Att avskaffa eller inskränka medborgerliga rättigheter med hänvisning till att det blir för dyrt att sätta sig emot kommissionen i Bryssel är inte ett argument som jag köper. Men jag tackar ändå för klargörandet. Det tycks som att väljarna kommer att ha tydliga alternativ när det gäller synen på frihet att ta ställning till i valen 2009 och 2010.

---

Pingat på Intressant.
Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, jammie thomas, usa, johan linander, cecilia renfors

Vita huset prisar vansinnesdomen

Det är många som har kommenterat vansinnesdomen igår mot tvåbarnsmamman som dömdes att betala 1,4 miljoner kronor för att ha delat ut 25 låtar på Kazaa.

Nu sällar sig även Bush-administrationen till kommentatorerna. De har bara gott att säga om domen:

- Fall som det här tjänar som påminnelse om att sanktioner är en viktig del av ansträngningarna för att utrota piratkopiering, och att vi har ett effektivt juridiskt system i USA som gör det möjligt för rättighetsinnehavarna att skydda sin immaterialrätt, sa Chris Israel, USA:s samordnare för internationella immaterialrättsfrågor till Cnet.

Eller med andra ord:

- Yabbadabbadoo! Nu kör vi! You ain’t seen nothin’ yet!

Vi kan nog vänta oss fler såna här fall i framtiden, tycks det. Tycker de svenska politikerna att Sverige ska välja den här vägen?

---

Pingat på Intressant.
Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, cecilia renfors, usa, jammie thomas

Fildelarjakten leder till vansinne

“Vansinne under fildelningsrättegång” var Svenska Dagbladets rubrik på en artikel igår. I en fildelningsrättegång i USA begärde skivbolaget Sony BMG ett skadestånd på 24 miljoner svenska kronor av en 30-årig tvåbarnsmamma som delat ut 25 låtar. Idag föll domen. Kvinnan fälldes, men skadeståndet reducerades till 1,4 miljoner kronor. Under resten av sitt liv kommer hon att få avstå en fjärdedel av sin lön till skivbolagen. För 25 låtar på Kazaa.

Alla kan hålla med om att det här är vansinne. Men vi kan lära oss mycket av det här fallet. För det första visar det hur skivbolagen ser på den nya tekniken som gör det möjligt att kopiera vad som helst med en knapptryckning.

- När en individ gör en kopia av en inköpt låt för eget bruk är det bara ett trevligare sätt att säga att man endast stulit en kopia, sa skivbolagets advokat i rätten enligt Ny Teknik..

Att ladda över en låt från en cd-skiva till sin mp3-spelare skulle alltså vara detsamma som att stjäla enligt den logiken.

Det här var inte en felsägning eller olycklig formulering från skivbolagets sida. Det är verkligen så de ser på saken, även om lagen inte nödvändigtvis gör det alla gånger. Deras bild är att de själva äger alla rättigheter och därmed har rätt till full kontroll över hur deras musik används. All icke godkänd kopiering är stöld, och skivbolagen ska ha kompensation för varje sätt att använda musiken som de väljer att tillåta. Det är deras världsbild.

Då förstår man hur frustrerade de känner sig när de jämför den karta de har i huvudet med verkligheten. Vi andra ser internet och den nya informationsteknologin som en fantastisk ny värld som har öppnats, full av spännande möjligheter. De ser ett brottsverktyg i händerna på en världsomspännande konspiration av tjuvar, som gör att de blir bestulna på pengar miljontals gånger per sekund. Medan samhället bara står passivt och tittar på, enligt deras sätt att se det.

Och det här är allvar för skivbolagsbranschen. Vid rättegången anfördes att Sony BMG har
förlorat hälften av sin omsättning sedan toppåret 2000. Om trenden fortsätter på samma sätt är de rent matematiskt utplånade som företag år 2014. Det är faktiskt inte ett orealistiskt scenario. När den tekniska utvecklingen går framåt förändras förutsättningarna på marknaden. Varken isutkörning eller hovslageri är idag de branscher de en gång var. Att företag som inte längre behövs försvinner är ett tecken på en hälsosam marknadsekonomi.

Men skivbolagen själva vill förstås inte erkänna att festen är slut, och har svårt att se det positiva med marknadens mekanismer när de går dem emot. “Vi tjänade ju så mycket pengar förut, ska vi inte få behålla våra monopol och vår marknad bara för att tekniken har förändrats?”.

Svaret på den frågan är förstås nej. I det långa loppet vinner teknik alltid över både pengar och politik, som Jan Stenbeck en gång konstaterade. Men få organisationer accepterar att försvinna utan en sista strid. Det finns ingenting farligare än en döende dinosaurie som sparkar blint omkring sig i sina dödsryckningar. I den fasen befinner sig skivbolagen nu. De slåss för sitt liv, och är beredda att prova allt.

Och skivbolagen har verkligen försökt det mesta för att slippa bli drabbade av internet och den tekniska utvecklingen. Först stoppade de huvudet i sanden i tio år. Det hjälpte inte. Fildelningen kom och blev etablerad och blev en självklar del av den unga generationens vardag.

Sen försökte de ömsom hota, ömsom vädja. “Fildelning är stöld, och du kan åka fast” sa de i påkostade propagandafilmer. “Fortsätt betala 200 spänn för varje cd, annars har jag inte råd att fortsätta skapa musik” vädjade Madonna med tårfyllda ögon. Fildelarna brydde sig inte. De redigerade bort propagandan ur de rippade dvd-skivorna, och kunde därmed fildela en produkt som till och med var bättre än originalet, istället för bara lika bra.

Då bestämde sig skivbolagen för att statuera exempel. “Några offentliga pryglingar och bränningar på bål ska nog få stopp på kätteriet” hade de sagt för några hundra år sedan. I dagens samhälle i och för sig mildrat till “några kännbara fängelsestraff och skadestånd som får dem att leva på existensminimum resten av livet”. Men samma princip.

Men problemet är att det här inte fungerar heller. För att avskräckning ska ha någon effekt måste risken att åka fast vara större än mikroskopisk. Det är den inte idag. Rättsväsendet har inte kapacitet att lagföra hela ungdomsgenerationen samtidigt. När saker går genom domstol är det alldeles för mycket tjafs med “bevis” och “rättssäkerhet” och annan byråkrati för att skivbolagen ska kunna komma upp i de volymer som behövs för effektiv avskräckning. Det har de insett.

Därför vill de effektivisera processen. I USA har de redan lyckats med det. Anledningen till att just det här målet har fått så stor uppmärksamhet är inte att beloppen är ohemult höga. Det är precis samma skadestånd per låt som skivbolagen brukar kräva i de tusentals stämningar som de redan lämnat in. Det här målet har blivit uppmärksammat för att det är första gången som den anklagade har stått på sig och låtit målet prövas i domstol. Med förödande konsekvenser, som det skulle visa sig.

I alla andra fall har det blivit förlikning utanför domstolen. I det här fallet stämde skivbolagen tvåbarnsmamman på motsvarande 24 miljoner kronor för de 25 låtarna, men erbjöd henne samtidigt att slippa undan med att betala 15.000 kronor om hon “frivilligt” gick med på att göra det utan att blanda in domstolen. Fram tills nu har alla som blivit hotade av skivbolagen gått med på uppgörelser utanför domstolen. Med dagens dom i handen förstår man varför. Även om man faktiskt menar att man har rätt och är oskyldig, som den aktuella tvåbarnsmamman gör, är det inte värt att ta risken att bli ruinerad för livet bara för att få sin sak prövad. Då är det bättre att bita i det sura äpplet och betala utpressaren.

För organiserad utpressning är vad det handlar om. Skivbolagen i USA har stämt allt från 80-åriga mormödrar till personer som inte ens hade en dator till människor som hade varit döda i flera år. Genom ett intimt samarbete med internetleverantörerna, som levererar namnuppgifter som kan ligga till grund för civilrättsliga stämningar, har skivbolagen utvecklat stämningshoten till att gå på löpande band. Då finns det ingen anledning att vara så noga med att det blir rätt person eller att det finns bevis. Vill de ta saken till domstol är de välkomna. Idag fick de ett exempel på vad som kan hända då. Annars är det bara skriva på den “frivilliga” förlikningen och betala. Skivbolagen riskerar aldrig att förlora något.

I Sverige har vi hittills varit förskonade från den här typen av verksamhet. Det beror på att vi har lagar som säger att skivbolagen själva inte får ut namnen bakom de IP-adresser de misstänker, utan att de måste göra en anmälan till polisen, som sedan utreder i sedvanlig ordning. Därför kan inte skivbolagen jobba med civilrättsliga hot på löpande band. Så har det varit hittills.

Men det ska det bli ändring på, hoppas vissa. Det är precis det som regeringens förslag till ny fildelningslag går ut på. Enligt det förslaget ska internetoperatörerna bli skyldiga att lämna ut sina kunder till direkt till skivbolagen. Idag är det förbjudet för dem att göra det, men enligt regeringens förslag ska det istället bli obligatoriskt. Då kan vi få en svensk variant av den amerikanska utpressningscirkusen.

Och regeringens förslag är inte det enda. Den kritiserade Renforsutredningen om fildelning föreslog precis samma sak. Nere i Bryssel är det den här vägen som är huvudspåret. Regeringens förslag till fildelningslag kommer ur ett EU-direktiv som kallas för IPRED1. Den svenska regeringen har visserligen valt att gå mycket längre än vad IPRED1 kräver, men det beror på att de känner hur vindarna i Bryssel blåser. Ett annat direktiv som heter IPRED2 är redan under arbete, och då kommer det nästan säkert bli ännu mer stöd för att låta privatföretag agera polis och åklagare mot fildelande ungdomar.

Men nu har det äntligen börjat komma fram motkrafter mot den här utveckligen. Få debattörer var imponerade av Renforsutredningens slutsatser. Regeringens förslag till fildelningslag har blivit totalsågad av de oberoende remissinstanserna (fast medlemmarna av rättighetsmaffian gillar den förstås).

I kretsar där skivbolagens lobbyister springer som barn i huset är det fortfarande skivbolagens bisarra världsbild som regerar. Det gäller kommissionen i Bryssel, det gällde Renforsutredningen och det gäller stora delar av vårt eget justitiedepartement.

Men i resten av samhället börjar fler och fler ställa sig frågan om vi är på rätt väg. Att lägga ut delar av rättsskipningen på privata intressenter, är det särskilt förnuftigt? Att införa rutinmässig övervakning av vad alla gör på internet för att kunna se om de fildelar, är det verkligen klokt? Att stödja en döende bransch genom att ge dem befogenhet att bedriva utpressningsverksamhet mot en hel generation, är inte det ett exempel på just vansinne?

Att skivbolagen själva tappar förståndet när de känner att de är på väg att dö, det kanske man kan ha någon form av förståelse för. Det är i vart fall inget att göra åt. Men det här vansinnet får inte smitta av sig på våra lagstiftande politiker. Då blir det farligt.

Därför vill jag avsluta det här inlägget med ett råd i all välmening till våra nuvarande politiker:

Tyck gärna synd om de stackars skivbolagsdirektörerna om ni vill, men låt er inte dras med i deras världsbild. Då framstår ni också som vansinniga inför de väljare som förstår frågan. Och även om det finns undantag som bekräftar regeln, är det i normalfallet till nackdel att vara vansinnig när man ber om väljarnas förtroende i en demokrati. Se till att distansera er från vansinnet i god tid före 2009 och 2010, om ni tänkt satsa på omval.

Piratpartiet kommer att ställa upp i bägge valen för att erbjuda väljarna ett alternativ om ni misslyckas.

---

Uppdatering: Oscar Swartz skriver: Martyren som behövdes: Jammie Thomas. Och Opassande.Uppdatering 2 (28 okt 2007): Några riksdagsmän från m och s argumenterar i en debattartikel i Aftonbladet för att Sverige ska låta skivbolagen jaga filderlare på just det här sättet.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, cecilia renfors, eu, usa, jammie thomas

Svenska pirater i finsk teve

Finska YLE körde ett långt inslag om pirater och svenska Piratpartiet igår den 3 oktober 2007. Finns på nätet på http://areena.yle.fi/toista?id=848635. Bra tillfälle att öva finska för alla nybörjare.

Inslaget om pirater börjar ca 80% in i programmet, efter ett inslag om optionsskandaler i margarinbranschen eller nåt (jag kan tyvärr inte finska själv).

Några inledande ord från programledaren, sen en skärm som det står uTorrent på. Sedan kommer Janne Lindgren, Stockholm, in och förklarar (på svenska) vad han tycker är bra med fildelning, och visar hur man gör rent praktiskt.

Sen kommer Rick gåendes mot kameran i dramatiska slow-motion-bilder, och börjar förklara:

- Fildelning är samhällspositivt, det är en oehörd positiv kraft för samhället. Det innebär att plötsligt har alla tillgång till hela samhällets samlade kunskap och kultur. 24 timmar om dygnet, 7 dar i veckan, var de än befinner sig. Det är mycket större än när de allmänna biblioteken kom för ungefär hundra år sedan. Det är en fantastisk utveckling, och det är bara gamla monopol som sitter i vägen för det.

Sen bilder från piratdemonstrationen i juni 2006, och Janne Lindgren tonar in och påpekar att alla undersökningar visar att de som laddar ner mest är de som går mest på bio, köper mest film, köper mest CD-skivor. Fildelare bör behandlas som konsumenter.

Speakern redogör för valresultatet, och ett klipp från valvakan 2006 där Rick talar:

- Även om vi inte är nöjda med de siffror vi får idag, så innebär de siffrorna fortfarande att politikerna måste tänka sig för både en och två gånger innan de inskränker medborgerliga rättigheter. Och det, det ska vi vara jävligt stolta över!

Sen fortsätter intervjun med Rick och han pratar om att vi gärna kommer ut i skolor, och att unga människor förstår de här frågorna. Klipp till Janne Lindgren, som gläds åt att ha laddat hem ett avsnitt av Heroes (textat på franska, vilket han får att låta som en ytterligare fördel). Sen Rick, som påpekar att det nog inte är många år tills dess att en vanlig mobiltelefon kan innehålla hela den samlade musikhistorien. Hur har de tänkt att stoppa spridning då?

- Det här tåget har så gått, men det finns ett antal personer som står kvar på perrongen och skriker “hej, lyssna på mej, vi tjänade ju pengar en gång i tiden, ska inte vi få ha kvar våra monopol?”

- Nej, tyvärr, det ska ni inte, säger Rick och ser ganska nöjd ut.

Sen fortsätter programmet med att intervjua antipiraterna på deras kontor, men det vet väl alla vad de brukar säga, så det ska jag inte ta upp plats med här. Dessutom förstår jag som sagt inte finska. Därefter är det några finska aktivister, men eftersom även de av naturliga skäl talar finska kan jag tyvärr inte säga vad de säger heller.

Jag vet inte hur länge inslaget kommer att ligga på nätet (tänk om tevebolagen bara kunde låta allting ligga kvar så att länkar fortsätter fungera), men just nu finns inslaget som sagt på http://areena.yle.fi/toista?id=848635.

PS. Om det är någon som ser programmet som tror sig se ett gruvligt brott utspela sig inför sina öppna ögon, vill jag påminna om att allt man ser på teve inte är på riktigt. Det förekommer väldigt mycket trickfilmande i branschen.

---

Pingat på Intressant.
Andra bloggar om: Piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, Finland, Rick Falkvinge